Känner mig lite arg och irriterad på alla inskränkta människor. Dom som verkar tro att man blir en helt annan bara för att man måste sitta i rullstol. Eller dom som på allvar tror att mina besvär beror på vikten. Har aldrig anat att det finns så mkt fördomar mot just det, eller så har det runnit av mig tidigare. Ok jag bantar inte ständigt det gör jag verkligen inte för vad skulle jag då ha kvar nu när man inte kan dansa längre, inte gå så mkt i skogen som tidigare eller allt annat som jag gjort men inte kan nu. Jobba på kontoret och träffa folk t.ex

Samtidigt så är jag så besviken på dom som gärna kommer hit om man bjuder men aldrg nånsin bjuder tillbaka. Trodde det var oss dom ville träffa men det är tydligen bara min mat och mitt fika som passar. Så nu passar det inte oss längre.

Än värre med dom i familjen som inte kan ta sig hit 2 mil från stan men har mage att gnälla över att vi inte kommer. NEJ vi gör inte det och tänker inte göra det heller. Är man fullt rörlig ska man fan inte begära att jag ska klättra i trappor medans ni inte kan åka hit.

Sen dom där som hurtigt säger "Säg till om ni behöver hjälp" JA jag behöver typ hjälp med allt i trädgården, med att putsa fönster, you name it. Men ingen bryr sig. Tror väl att L går upp 6 och kör hela dar men det fixar inte han heller. Han tacklar av mer och mer, mår inte alls bra.

Nu har iaf sonen lovat att putsa fönstrens utsida, förhoppningsvis innan frosten kommer. C gör det hon hinner och kan med plugg och jobb. Mest det löpande inne. Tur jag har dom och syrran som äntligen skaffat facebook också.

  Kommer nog inte blogga så mkt mer här, lite sporadiskt då och då kanske. Koncentrerar mig på den andra.

Jobbar med event på fm nu under hösten men i år händer just inget mer än kanske nån enstaka kryss. Om vi ids, och om jag betalar vilket jag också börjar ledsna på att alltid få göra.

Ja nu har jag gnällt av mig lite tror ni vet vilka ni är som ska ta åt er.

  Till er andra en kram och om vi inte ses så "vi hörs"!