Så himla skönt att jag tydligen inte är ensam om detta jag bloggade om igår. Men skillnaden för mig förr o nu är väl att förut gjorde man det själv, fräste ifrån lite, och sen var det bra! Är inte riktigt så nu.

Det gäller nog mkt för just oss, olika människor har olika långa tillvänjningstider   

Men jag är inte ensam och jag uppskattar ert stöd. Vad gäller "hänga ut" så skiter jag fullständigt i det, jag hänger väl isf ut mig själv lika mkt. Det här är min blogg och blir den jobbig att läsa så finns det verktyg för att lämna den.

Kul iaf och läsa en del kommentarer jag fått både här, Fb och på mail.  killar tycker att det "är väl inga problem Gör det själv!" Ja men nu var det ju det jag inte kunde!

Jag når inte heller längst in i eller alla hyllor om jag sitter på en stol framför, har knappast det utrymmet heller. och varför skulle jag????

Visst är vi olika och visst ska man acceptera varandra som man är, men inte till vilken gräns som helst. Och jag får det intrycket att många som har partner som inte har samma krav på ordning ger efter. Gör inte det! Ett hem är väl inte en persons bostad? Alla som bor under samma tak ska väl må bra och trivas. Det kallas hänsyn. Jag försöker emellanåt sätta hårt mot hårt men med dåligt resultat, men jag accepterar det inte.

Jag tycker bara det är jobbigt att man "måste bli arg" innan det händer nåt och kanske inte ens då, går åt så himla mycket onödig energi till det och det försvinner ju inte heller. För varje gång så späs det på, och en vacker dag går det kanske inte längre.

Fick en kommentar på telen idag från en kvinna i vår, vi kan kalla det yttersta umgängeskrets. Hon tyckte så synd om övriga familjemedlemmar som måste göra "allting" nu. För det första så är det inte så, det finns mycket jag kan sitta och göra och det gör jag också. Sen kan man ju undra över vem det är synd om    Vet inte att det var någon som tyckte så särskilt synd om mig när jag var ensam med barnen periodvis och fick göra precis allt hemma + jobba 75% och ha både lämning och hämtning på dagis, ingen bil heller.

Så är det ju om man har någon som jobbar borta periodvis, sen om det är militärer, långtradarchaufförer, musiker eller försäljare det gör nog ingen skillnad för den som är hemma.

Nu är det helt plötsligt synd om två fullt friska personer som får göra det jag inte klarar, ok det som är mest fysiskt krävande men ändå, den vuxnaste har dessutom inget uppdrag eller yrkesverksamt liv längre, ok att han är äldre men knappast inte arbetsför.

Fördomar? Manligt/kvinnligt? JA, men se den går inte här inte! Varför ska en ha fullservice? är det inte 2013 nu? I min värld hjälps man åt.

Vi var på ett ställe för inte så länge sen där någon sa "Stackars människa" om maken när han drog mig i rullen. Som tur var måste jag nog säga så hörde jag det inte själv för då... hade med oss bekanta och hon rev i, det kändes så himla bra. Men det är lite den attityden, precis som om jag förorsakar med flit.

Jag har fått ge mig i en hel del jag också, trädgården t.ex det rensas inte i några rabatter längre när inte jag kan. Finns inget intresse. Trädgården har ju varit min grej och hade det varit tvärtom hade säkert det ansetts som självklart att jag skulle göra det. Jag får hjälp att vattna krukor och amplar på altanen om jag ber om det eller direkt beordrar, men det sker under protest och jag får ju höra att jag har mkt "blomdjävlar" (inte bara av maken) så för det mesta lyfter jag kannorna och vattnar själv för jag blir så ledsen att man inte kan ta den hänsynen och låta mig ha åtminstonde det kvar. Med följder som värk så klart.

Jag lider när mina stackars blommor ändå försöker överleva ute och förundras över en dels växtkraft också men det är ju efter 3-4 år mest ogräs nu. Pallkragarna tvingar jag dom att hjälpa till med men det går bättre tack vara att man kan äta det som växer där och lika med väggväxthuset. Alla vill ha egna gurkor iaf ;) Men det är pikar och protester där också emellanåt. Hallonen för en tynande tillvaro och björnbären är det precis tvärtom med, det är tydligen lite coolt att vi har dom.

Händer att vi blir osams om när gräset ska klippas, jag vill ha det välvårdat andra är inte så noga. Allergi gör det svårt för någon också. Så visst är det ett offrande för alla.

Har funderat på försöka med nån trädgårdshjälp men då vet jag ju vem som kommer stå bakom och "lägga sig i" så jag drar mig för det.

Går vi sen till ytskikt och fasad så talar ju det för sig själv, jag fattar inte hur man vill/kan ha det så här och jag vill det definitivt inte. Men även där får jag ju ge mig.

Det sägs att man ser helt nya sidor hos folk när det verkligen gäller, både positivt och negativt och det kan jag verkligen skriva under på. Vänner som försvinner, slutar höra av sig och aldrig "har tid" och träffas är väl det värsta. Man är besvärlig helt enkelt.

Men när ens nära plötsligt inte ställer upp då är det nåt fel, när man får fira storhelger utan sina nära för dom inte orkar eller vill åka hit, eller när de allra närmaste bara skiter i det som alltid rullat på bara för man får ett handikapp, det kommer jag aldrig att acceptera.

Sen orkar man bråka ibland och ibland inte, men det finns väl en gräns även här. Rätt som det är kommer den där droppen. Då får några stycken tänka om eller avstå från mer än jobb, så är det ju bara.