Har ni fått dussintals med rosor av era kära idag? Eller fick ni köpa era rosor själva? Det skulle jag få göra om jag skulle få några, precis som jag fått göra på födelsedagar, bröllops o förlovningsdagar. Ibland har väl L köpt en blomma under påtryckning av ungarna men det är inte fler ggr under dom här 30 åren än att dom ryms på mina fingrar. Julklappar har jag väl aldrig fått och de senaste åren har jag skrivit bara mig själv som givare till tjejernas presenter för det är ju så det varit.

Mina 50 och 60-årsfester har jag planerat och ordnat med hjälp av barn och kompisar, Leif har hjälpt till på dagen de skett men det är också det enda. Kryssningen vi åkte på på på själva dagen av min 60-årsdag ordnade tjejerna och Ann-Britt.

Ändå fixade vi hans fester både när han fyllde 60 på lokal och nu när han fyllde 70 här hemma.

Varför gjorde jag det? Jo jag tycker man ska fira det man kan, livet är kort och man ska ha kul på vägen och en fest piggar väl upp och jag som älskar när folk kommer hit har njutit ändå. Jag tycker också det är kul och viktigt att hålla på den traditionen.

Sen gillar jag ju att vara festfixare, var kanske det jag skulle sysslat med.

Har ju ofta varit den som tagit initiativ till olika överaskningar och fester i kompisgänget, vi hade ju en stor sommarfest i Siggis varje år också då folk kunde komma med sina tält och husvagnar några dar innan och stanna några till om vädret var fint. Dom festerna saknar jag verkligen. Vi började med fika, sen bad o lek vuxna mot barn, och sen tändes grillar och bord dukades, allt knyt, var och en dukade sitt eget bord som sen blev ett långbord eller två. Alla barn som är vuxna nu minns de där och pratar ofta om dom.

Så klart är det här inte enda anledningen till skilsmässan men det är en stor del av orsaken. Att aldrig få uppskattning för det man gör är väl också en stor del. Att nonchaleras och inte få hjälp med det som är viktigt för mig och som jag mår bra av som blommor och trädgård har också svidit, "Kan du inte fixa dina blomdjävlar kan du ju inte ha några, så enkelt är det" är det jag fått höra. Så jag har när jag varit som sämst och inte kunnat ta mig ut fått se på när mina fina blommor som normalt prunknar, bara vinar ner och dör av torka, eller blir kvävda av ogräs.

Jag är trött på att nonchaleras, tas för given, trött på att ge och aldrig få nåt tillbaka. Trött på att aldrig få stöttning, trött på att inte få hjälp ekonomiskt fast han nog kunnat ta över en del av mitt. Fått avstå mkt som nya glasögon, tandläkare m.m Jag har ju bara jobbat halvtid, ändå har jag ju gjort det för att ta hand om våra gemensamma barn så att  han kunnat jobba heltid.

Nu när vi säljer ska han ha 30 000 av mig tycker han för att vi med huslånet löste mitt studielån. Det var på 6 000 och vi har ju liksom ägt det här tillsammans och haft lånen gemensamt och jag har på min halvtid fått betala alla hushållskostnader + data och telefon (han ringer ju nästan aldrig) så även om lånen dragits från hans lön så har han ju inte överlevt utan mat iaf. Undrar just hur mkt han ska betala mig då isf för 30 års kost    Eller för bilkostnader som försäkringen för den är min. Det är ju så löjligt så det finns inte. Varenda kryssning har jag betalt också och de flesta danser, all bensin och parkering från och till, annars hade jag aldrig kommit ut på nåt, han har ju inte råd stackarn.

Ja den här dagen har verkligen kännts som ett hån.

Men vi har en födelsedag i faggorna, Christines, och även om det inte kommer så många så är det iaf lite festfixardags både nu i helgen och förmodligen också nästa då några insjuknat och inte kan komma nu i helgen.

Elle kom hem idag och hade gjort en fin hjärtkaka iaf, men det här med att duka fint och göra en 3-rätters som jag brukar, så blev det inte. Orkade inte! Inte ens för tjejernas skull.

Men vi gjorde egna strips och åt ostfyllda chickybits från Lidl som var jättegoda, hela kycklingbitar men ost som i en ficka, panerade så klart. Riktigt fina. Tog fram lite räkor också till senare.

Jag hade köpt lite chokladbitar i hjärtform iaf, och Christine har gjort hjärtbullar, och de 4 röda glashjärtanen åkt fram. Dom används under advent, jul och den här dagen, står som en blomma.

Men nu är dan över och jag längtar bort mer än nånsin, men det är tyvärr svårt o hitta hyres som passar både plånbok och omständigheter. Tycker jag är värd att må bra faktiskt dom här sista åren jag har kvar. Som en kompis också sa, "jag saknar dig som du var förr" rolig, glad och sprallig var jag tydligen för en evighet sen.   

Ja det här blev mer gnälligt o mer avslöjande än vad jag tänkt men vem bryr sig, inte jag iaf. Orkar inte!

Jag tänker på Emil 19 år, han försvann från Uppsala central på nyårsnatten. Det har återigen draggats efter honom i ån i 2 dar men inget funnet.

Både polisen och Missing peopel har letat. Inte ett spår, ingen har sett honom sen 6-tiden på nyårsdagens morgon. Sista bilderna är från övervakningskameran på centralen i Uppsala.

Vad kan man tänka sig att en 19-åring som missat tåget gör? Försöker han ta sig tillbaka till festen han kom från eller går han omkring? Vad är det som säger att han just gick mot centrum och ån när han kom från St Persgatan nära Kvarngärdet.

Försökte han ta sig ut till motorvägen för att lifta hem? Ja någon måste ju ha sett honom eller mött honom.

Har han sökt skydd nånstans och blivit instängd? Frusit eller svultit ihjäl? Blivit utsatt för misshandel och mord? Eller lever han och är tillfångatagen av någon? Försvunnit frivilligt?

Ja frågorna är många och riktigt otäckt är det när man har barn i samma ålder. Hur reagerar man som förälder? Det här är ju det absolut värsta man kan vara med om. Ovissheten kan ju inte vara hanterbar.

Så klart man klarar det, man har liksom inget val,  men till vilket pris?

Låt oss för guds skull hoppas att han snart hittas, död eller helst levande!