Vi har några "släktingar" vi bor hyfsat nära, vi umgås inte jättemycket, jag nästan inte alls eftersom jag har så himla svårt för just deras beteende.

När vi flyttade hit så fick vi en jordfräs av syrrans svåger. Den hade sett sina bästa dar men L som är duktig på maskiner o sånt fixade den. Dom här släktingarna tog för vana att låna den och det är väl inget fel med det, men till slut blev det så att han glömde att den inte var hans. Vi fick åka och hämta den när vi behövde den, men han var snabb och "låna" tillbaka den. Till slut kom han bara och sa, jag ska ha jordfräsen. Inte, kan jag få låna? Det var också han som till slut hade sönder den, men inte en stavelse om att han skulle ersätta oss på något sätt.

Lika så fixade L militära verkstadstältsgolv som skulle kasseras egentligen, men om han tog alltihop så fick han dom. Han tog det eftersom vi eldade med ved då och lyckades plocka hop dom som var hyfsade så vi fick golv i förtältet.

Den här släktingen bad att få ta hem resten. Hade en altan i åtanke, det fanns dock inte mkt bra kvar och ist för att köra tillbaka det hit så vi kunde elda med det så hyrde han en container, slängde alltihop och skickade räkningen till oss, utan att vi på nåt sätt hade bestämt att vi skulle göra så.

Men L betalade för "släktfridens" skull.

När L slet av sig handen och skadade sin arm i en däckexplosionsolycka blev han liggandes på sjukhuset med morfin i 25 dagar.

Jag var sjskr min första period och hade precis fått färdtjänst, tjejrna var ganska små, C gick på lågstadiet.

Vi satt och åkte färdtjänst in varje dag till honom, jag gick snart på knäna och ekonomin blev lidande så klart.

Jag ringde en gång och hörde om dom här kunde skjutsa in mig så jag fick handla eller om inte det gick om hon kunde handla åt mig efter jobbet, hon åker förbi här på hemvägen och om vi kanske kunde åka med henne nån gång när hon åkte upp till L, va tror ni jag fick för svar? Nej så klart, ville inte binda upp sig.

Lika nu när han fick infarkten, dom hörde inte ens av sig efteråt, var bara upp en snabbis till L en gång på sjh, sen dödstyst. Dom är dom enda som inte är 70+ på den sidan och bor 7 km från oss.

Förutom det jag skrivit om här uppe, så ringer dom varje gång dom ska deklarera, så fort dom får dataproblem och om bilen strular. L snäll som han är ställer upp och åker dit.

Jag träffade honom på affären och frågade om han kunde hjälpa oss rensa hängrännorna nu när L inte kan jobba med armarna högt, jag fick bara ett garv till svar.

Jag blir så jäkla trött på sånt här, har inte ett dugg emot att hjälpa andra eller att L gör det men det måste väl vara ett givande och tagande eller? Vi eller L ska ställa upp så fort dom behöver hjälp men bjuder aldrig tillbaka.

Nu har vi ju Johnny som aldrig säger nej men som har så mycket ändå så det dröjer bra länge ändå. Han har nånstans mellan 3 o 4 mil hit, jobbar heltid. Han är ansvarig för idrottsplatsens skötsel där han bor, har 2 barn som ska skjutsas till träningar och matcher och han är också tränare eller nåt själv. Han har en fru som har en egen hårsalong där han är "gårldskarl" så klart.

Man kunde ju önska att man slapp fråga honom men vi har honom eller Micke och dom säger inte nej. Blir lite frustrerad över att dom här andra inte ställer upp alls.

Kan också säga innan nån påpekar det att dom inte vet att jag bloggar eller ens har Fb. Ingen som inte är nära oss kan heller veta vem det är och dom som vet tycker lika som oss.

Det är som vänskap, om man slutar höra av sig kanske i flera år, är man verklligen ens vän då? Jag tycker ju inte det. Visst det kan gå lång tid om saker händer i livet men inte flera år.

För mig är vänskap 2-vägs, man ger och tar och framför allt bryr man sig. Det är inte så jäkla betungande att lyfta luren, behövs inte mer. Idag kan man ju "lajka" och fälla nån kommentar på Fb också och visa att man iaf finns där ute. Men om man inte ens gör det? Svarar inte på Fb, svarar inte på mess, inte på mail och har inte tid att träffas, låter mest stressad när man ringer! Då ledsnar iaf jag och slutar ta kontakt.

Tråkigt när kontakter försvinner och man inte riktigt vet varför. Jag har aldrig haft dussintals med nära vänner, däremot många bekanta men är rädd om dom vänner jag har, försöker ställa upp och visa att jag bryr mig. Man lär sig snart vilka man kan lita på. Det spelar ingen roll sen hur långt man än bor ifrån varandra.

Å jag ska kunna må dåligt och få gnälla, precis som dom när dom gör det utan att man retar sig på det. I glädje och sorg ska man finnas där, kanske mest i sorg. Tyvärr försvann en del när jag inte kunde gå ut och dansa på samma sätt längre och en del är visst livrädda för rullstolar.

Jag tror jag är samma människa som alltid, visst påverkas jag och hela familjen av det som händer oss, men det kan hända andra också.

Ja jag kände att jag måste få ur mig det där. jag vill så mycket nu men klarar så lite.

Är en aning frustrerad då. Längtar som en tok till nästa onsd då jag får äta mat nån annan lagat, bli underhållen av dom bästa och inte ens behöva bädda sängen om jag inte vill.

Slippa se mitt hus som gror igen om jag inte blir bättre snart.

Är så avundsjuk så ni anar inte på dom som bara kan ta fram snabeldrake och skurhink o fixa klart på en gång. För mig tar det som andra gör på en dag kanske en vecka eller mer.

C och E också för den delen, hjälper mig men nu är det tentaperiod och estlandsbesök och C måste få leva sitt liv också. Hon gör punktinsatser som matlagning o så när jag har ont och L orkar jag inte tjata på. Han ser inte skiten som jag gör.

E orkar ju inte så mkt heller, hon orkar knappt med dom jobb hon har.

Måste räkna på det där med städhjälp, kanske kan ta det till jul iaf. Det är ju så sjukt att hemtjänsten är dyrare än en privat städfirma. Kommer aldrig att ha råd med det så länge man betalar efter inkomst utan hänsyn till utgifter. Hoppas det ändras nu.