Min mamma var så glad när vi pratade i torsdags, hon hade äntligen fått ordning på sin onda fot och tyckte hon gick bra igen. Berättade om midsommar, att min syrra och hennes gubbe varit där och att dom skulle ut och åka lite med dom, bo på hotell och få äta hotellfrukost.

Det hade dom tydligen åkt iväg på i helgen och då hände det som inte fick hända hon ramlade i Borås i måndags och bröt höften. Blev opererad sjukhuset där och flögs hem till Akademiska igår. Sent igårkväll informerade min syster C, inte oss om det för vi hade inte gått att få tag på. Vi har en fast telefon, har varit hemma hela tiden sen det här hände förutom en stund i tisdags och igår kväll. Dom gångerna har mobilerna varit med.
Jag har ett missat samtal från henne på mobilen i måndags 17.40 då ingen signal gått fram. Hon slog alltså bara numret och la på igen. Det var på min mobil, inget på Ls eller någon av tjejernas, Elle bor dessutom 10 m från hennes yngsta nu. Inget på nummerpresentatören på den fasta heller.

Jag såg det först sent på kvällen och tänkte att hon som många andra har mig först och att luren ringt upp vid beröring. Och är det nåt viktigt ringer hon väl igen. Det gjorde hon inte.

Då jag nu bad om en redogörelse över vad som hänt och hur olyckan gått till igår så svarade hon att det kunde jag drömma om, besök din mamma så får du höra.
Ja nu förstår ni kanske lite bättre att i mitt fall är inte blod tjockare än vatten.

Min mamma bor i ett hus jag inte kan komma in i, det är för många trappsteg för att jag ska klara det utan att få ont. När det blev så erbjöd jag att vi kunde ha våra sammankomster vid jul o så här ist så vi kunde träffas ändå. Ingen ville det så sen då har vi firat själva.

Nu blir jag alltså beskylld för att inte bry mig om min mamma vilket är helt fel. Samtidigt har ju både hon och resten av familjen svikit mig i en situation jag inte orsakat själv.
Men mamma och jag har iaf regelbunden telefonkontakt, jag vill ju så klart att hon ska veta hur det går för oss och tjejerna och hon berättar vad dom gör. C och även E åker också dit lite då och då. Dom kommer på våra födelsedagar men inte annars. C är också på sjh nu, jag är ju förkyld och yr och kan inte åka upp.
Väntar på att C kommer hem så jag får höra vad som hänt och hoppas mamma har en telefon vid sängen så jag iaf kan ringa henne.

Vad gäller syrran så finns det en mildrande faktor för hennes beteende, hon har skador efter 3 st tror jag det är, stroke. Mildrande till en viss gräns men den är överskriden med råge här. Händer något sånt här ringer man tills man får tag på någon av oss. Är man chockad och stressad vilket jag förstår att dom var ber man sjukhuspersonalen ringa. Det borde hon veta för hon är, håll i er nu, sjuksköterska.
Visserligen inte jobbat på många år men det borde väl sitta i ryggmärgen.

Jag får hela tiden pikar som att " du kan ju gå i dina trappor" ja tre trappsteg med hjälpmedel inomhus. Mamma har fler steg utomhus och inget bra räcke. Lite skillnad, i synnerhet vintertid då de är isiga också.
Tror hon och de andra också på allvar att man sätter sig i en rullstol frivilligt? Jag är inte lam, jag kan gå en kortare sträcka med kryckor men har ju samtidigt en värkande axel med som känns då. Jag går hos sonen som också har många steg men dom är breda och han går dessutom alltid med mig. Inte alls på samma sätt som i en vanlig trappa, han skulle dessutom utan att blinka kunna dra mig upp om det behövdes. Min ruilstol tror jag skulle rymmas på hans avsatser med.

Tror hon att jag på allvar lyckats "lura" sjukvården och bluffa mig till sjukersättning och alla hjälpmedel för att jag är lat? Isf nedvärderar hon ju sin egen yrkeskategori och alla sina läkarkolleger otroligt mycket. Det finns ju nåt som heter röntgen där allt syns. Och hur orsakar jag mina svullna leder och mina eksem själv? Hur har jag isf fått läkarna att ställa den diagnos jag har?
Hon vet dessutoom hur mycket jag trivdes på mitt jobb och hur ledsen jag var när jag inte kunde jobba längre.

Nej jag förstår mig inte på sånna här människor och det är bara tragiskt att det råkar vara min familj.