Va upp på toa vid 3 inatt och när jag kom tbx till sängen och precis skulle somna om tyckte jag att jag hörde åskmuller. Kanske var det rent av det som väckt mig. Men vår ventilation låter en del och jag hade även den här rackaren på.

Den låter nästan ingenting men ändå det var ett ljud som inte brukar vara där. Det tilltog i ljud, jäddrar i min lilla låda vad det blixtrade och dundrade.
Har varit med om 2-3 ordentliga åskväder och det här var definitivt ett sånt. Hörde inte om det regnade och brydde mig inte heller. Somnade om så småningom.

Men nog hade det regnat, det här är alltså på bordet som står under tak och i natt också under parasollet, det var instucket ca 30 cm in under taket som är grannens balkong. Måste alltså regnat på tvären.

Kan vara nån mm till då den står snett. Så mycket barr, frö och frömjöl från tallarna på och i allt därute nu.
Parasollet stod dock stadigt i sin betongfot. Skönt att veta att det tål lite.
Torkade regnvatten och städade upp lite, tömde blomfat och krukor.

Sen åt jag långfrukost därute som övergick i kafferast som övergick i lunch.

Och ni vet ju vad jag äter Haha! Idag rökt skinka, nektarin, rödlök, tomat, rädisa, ost och sallad. Kom lite mkt dressing bara.

Bytte sida och upptäckte lite låga och mörka moln, så kvavt ute med. Kanske får vi mer åska i natt.

Nu går vi ju mot mörkare tider också, vänder nu. Men än har vi några månader att njuta uteliv i, kanske se fram mot lite kryssningar och danskonserter i höst. Stor måne ikväll iaf men inte riktigt full.

Retar mig på det här, dra ner persiennen och den följer inte ens med balkongdörren. I fönstret som ju bildar enhet finns inget alls. Tror dock att persiennen i sovrummet suttit här i fönstret.
Måste köpa nytt!

Läste ut Jenny Colgans senaste bok idag, ju fler böcker jag läser av henne ju mer sugen blir jag på att åka till Skottland. Helst när de vilda Klockhyacinterna blommar.

Pratade med en personal för hjälpmedel här ute idag. En som jag känt länge och som också känner Leif. Hon undrade hur det gick att vara ensam i min sits och hur det gick när vi sågs.
Jag skulle ju ljuga om jag sa att jag aldrig saknar honom, det gör jag ju i vissa situationer.
Vad jag inte saknar är ju de destruktiva åren och all djävlighet han gjorde mot mig. All psykisk misshandel.
Men jag bestämde mig när jag flyttade att jag skulle lägga allt det där bakom mig och börja om, skapa en ny relation byggd på kompisskap. Det för tjejernas skull, jag är ju själv skilsmässovuxen och vet vilka konstiga situationer som kan uppstå, den ena kunde inte prata med den andra. Skitsnack och man fick väga allt på en guldvåg.
Så har inte mina tjejer det och kommer aldrig att få det så vad mig anbelangar. Så att ens föräldrar skiljer sig när man är vuxen kan vara minst lika turbulent som när det sker tidigare.
Personen här tycker jag är storsint men det handlar inte om det. Det handlar bara om att vi inte orkade med varandra till slut, vi kunde inte fortsätta vårt stora intresse tillsammans, och han fixade inte mitt handikapp, orkade inte visa empati. Det var en hemsk känsla att bli så totalt nonchalerad. Att nån man varit gift med så länge inte visade minsta vilja till att underlätta för mig. Han gick på andra sidan gatan eller långt före/efter om vi gick nånstans tillsammans och jag åkte permobil t.ex skämdes för mig. Jag orkade bara inte längre!

Idag har vi byggt upp ett kompisskap som funkar. Håller oss lite på avstånd från varann och har en sorts relation som är både bättre och konfliktfri. Vi gör saker med tjejerna, jag mår bra av det, tjejerna gör det, Johnny tycker nog också det är bra han växte ju upp med Leif som enda pappa.
Vad Leif tycker är ju också viktigt så klart men han skulle väl inte komma eller inte följa med om han inte gillar det. Han säger iaf att det är kul.
Iom att Elle o jag bor så nära glider jag ju på den hjälp hon får också. Han tar mina grovsopor när han tar hennes t.ex Jag kan be honom om saker utan att han snäser av mig som förr. Finns en omtänksamhet från hans sida.
Tror han är lite ensam nu då han inte har gården att pula på längre men han är snart 80. Åldern tar ut sin rätt också. Men vi bryr oss om honom fortf och vi visar det, mer kan man inte göra.

Oj det blev långt, i morgon kommer han med buskstöd åt mig med, bara en sån sak. Haha!

Men nu är det dags att glida ur kläderna och hoppa ner i bolstren. På med fläkten och försöka sova. Saknar min taklampa med fläkt i.