Tack för era fina kommentarer om sorgen. Ni lyfter mig en aning iaf, men fortf lite *down* tänker mkt grubblar på sånt som hände innan hon dog.
Varför i hela friden åkte vi inte upp dan före när op- besked aldrig kom. När vi blev uppringda på dödsdagen och dom skulle ta bort det som höll henne vid liv, då gick vi och åt ist för att sitta utanför och vänta bara. Satt där på cafet som om allt var som vanligt ist för att vara *hos henne*.

Minns telefonsamtalet på morgonen, vi hade det på högtalare. Jag satt i soffan och Leif i fåtöljen mitt emot. När vi förstod vad dom sa trodde jag Leif skulle dö. Han böjde sig fram och blev blodröd i ansiktet. Jag trodde på riktigt att han skulle rasa ihop. Brydde mig mer om honom än mig själv.

Overkligheten. Jag kunde inte hålla henne i handen den dagen, fingrarna var blå och iskalla så hade min hand på armen. Försökte hålla i handen och tyckte hon tryckte min hand som hon brukade men läkaren sa att det kunde hon inte. Önsketänkande från min sida bara, han sa ju inte drt men så tror jag.,

Dödsögonblicket, hur hon blev så förändrad på en sekund. Jag har sett många människor döda, aldrig upplevt dom som jag upplevde Elle. Hon blev som en vaxdocka. Syntes verkligen att livet försvann.

Samtidigt så minns jag att L och C höll om varandra, kramades och jag ville skrika krama mig också. Jag var ju hennes mamma! Fick en klapp på ryggen bara.

Får sån ångest när jag tänker tillbaka. Hade vi kunnat göra annorlunda, hur medveten var hon? Och vad tänkte hon dom där veckorna när hon försökte kommunicera med oss men vi inte förstod?
Alla dom dagar när vi inte fick åka upp pga operationerna, undrade hon? Längtade hon efter oss? Va hon ledsen? Förstod hon varför vi inte kom?

Alltså jag går sönder snart! Varför hade vi inte kunnat få ett samtal till med henne? Hela tiden sa jag till henne att jag längtade till att respiratorn skulle tas bort så vi kunde prata med varandra. Hon nickade, höll med. Men det blev inte så, hon var ju också för svag för att kunna prata med talventilen. Väste bara fram enstaka ord som hej och nåt mer. Slangen satt där tills hon var död.

Hur ska jag kunna leva utan henne? Klart att det går men hur?
Idag ringde jag till L, va bara tvungen att lyssna till honom om hur dansen var igår, kompisar till oss som spelade. Hur han städat garaget idag, gått en promenad och plockat en massa smultron och ätit. Han orkar vara som vanligt, har ju folk runt sig, går bara vidare.
Han är ju lika mkt förälder som jag. Hur kan vi känna så olika. Ville bara skrika kom hit! Det är ju vårt barn! Sörj med mig!

Men nej avstånd och pengar sätter stopp för det!

Sommaren rinner undan, den går. Hur kan livet bara pågå därute? Fixar snart inte att vara ensam längre. Ångest, andnöd, kroppsdelar strejkar. Väggarna rasar snart över mig!
Jag begär inte att ni andra ska föstå för det kan ingen. Men hennes nära borde ju göra det. Spelar ingen roll om jag pratar med proffs eller andra. Ingen kan föstå!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När vi åkte hem igår regnade det och det hade också regnat massor under em det syntes på vägen. Från att vi åkte på 55an ungefär var det torrt och inget spår av regn fanns. Inte här hemma heller och det är mkt torrt i naturen. Regn skulle behövas här...

19 mil enkel resa och det är andra gången vi gör den ihop. Gjorde den i januari förra året också. Gillar att göra saker med L eftersom vi känner varann så bra. Gillar bilresorna också då vi ptatar om allt mellan himmel o jord. Saker vi gjort som ...

Uteplatsen är sopad. Presenningar borta. Och möblerna avtorkade och dynorna ute. Möblerna på framsidan är också ute. Bytte till dom nya stolarna på baksidan och det blev bättre. Det var dock lite för kallt för att stå och plantera så det spars ...

Förberedande samtal med prästen inför begravningen gick bra idag. Att få prata om mamma på det viset och minnas tillbaka va också lite mysigt. Man kom på hur det var när man var liten och hur det blev efter mammas och pappas skilsmässa. Vilken skilln...

Iaf ett par nätter ha ha! Så skönt att få prata av sig om allt. Känna stödet från nån som känner mig och som förstår mig precis. Han följer med mig som stöd till prästsamtalet om begravningen i morgon också. Kanske inte ända in på mötet men finns...