När jag läser det jag skrev om hur det var innan jag flyttade till Tierp i morse så kan man ju tro att jag beskriver Ls personlighet, ni som känner både honom och mig vet ju att det inte är så illa i normalfall.

Men sen Elle blev sjuk har vi levt ett liv som ingen kan föreställa sig. Att under så lång tid ha ett så sjukt barn tär. Ekonomin går åt helsicke och det tär också.
Vi har inte haft nån som helst avlastning av våra familjer utom av min svärmor som kom ibland och som också var det enda stället vi under en väldigt kort tid kunde lämna C till innan farmor blev dement. På slutet måste L vara med där och bara lämna C korta stunder. Men dom hade lite andningshål där ibland under alla sjukhusperioder vi haft.
Ingen av våra syskon har nånsin hjälpt till, några av olika helt legala orsaker. Sen hade ju folk sina jobb att sköta.

Det var inte så modernt med utbrändhet då, var väl knappt något folk pratade om men det var vad som drabbade oss fast vi knappast förstod det själva.
Han jobbade på, jag försökte också jobba i perioder men hos mig sa kroppen ifrån på en massa olika sätt har man ju förstått nu efteråt. Hade t.ex ett par tillfällen då jag blev förlamad. Benen lydde mig inte. Infektionerna avlöste varandra och man orkade inte med sig själv.
Men vi körde ju på, vad annat kunde vi göra?

Även sen E fick ett eget boende var det ju mkt med henne, då tog nog L det mesta. Han var ju pensionär då. Enklast för honom att kasta sig i bilen ner med.

Egentligen är det konstigt att ingen i sjukvården upptäckte hur det var ställt med oss. All focus var ju på Elle. Sen hade vi C också. J flyttade hop med Matilda rätt tidigt och försvann hemifrån.

Det var väl lugnare vissa perioder och vi hade ju ett andningshål i Siggefora så länge det gick. Husvagnen gjorde ju också att vi kunde åka iväg lite.

Men under några år före skilsmässan gick det inte längre. Tror det började med Ls infarkt -15. Att ha känslan av att knappt ha pengar hjälpte ju inte heller.
Till slut orkar man inte med sig själv och hur ska man då orka leva med nån annan? Det var i sviterna efter det som våra beteenden mot varann blev som det blev. Känslan av att inte bli trodd när min kropp gav upp önskar jag inte min värsta ovän.
Man höll masken utåt men mellan oss var det bara kaos och elände. Fattar inte idag att jag orkade ta mig därifrån men hade jag inte gjort det hade jag inte levt idag.

L mådde dåligt av att jag flyttade, inte av att jag försvann men han ville inte sälja och flytta, samtidigt hade han inte råd att bo kvar. När vi väl gjort det och han landade i Strängnästrakten hos sin bror blev det också bättre även mellan oss på ett vänskapligt plan och där är vi ju nu även om han fick genomleva en ofrivillig flytt där också sen. Men blev ju bra i Flen.

Jag önskar absolut ingen att råka ut för det vi gjorde. Ändå finns det massor av föräldrar därute som fortfarande gör det. Vi kämpade i den föräldraförening vi bildade och något bättre kämpade vi oss till. En droppe i en ocean!

Ville bara försöka förklara det även om jag vet att ingen av er kan förstå hur jobbigt vi hade det. Det kulminerade ju sen också när E dog på det sätt hon gjorde. Det och den sjukdom med flera diagnoser hos ett barn är ju något som ingen förälder ska behöva uppleva. Ändå drabbar det fortf familjer med barn i alla åldrar. Från spädisar till vuxna barn.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När vi åkte hem igår regnade det och det hade också regnat massor under em det syntes på vägen. Från att vi åkte på 55an ungefär var det torrt och inget spår av regn fanns. Inte här hemma heller och det är mkt torrt i naturen. Regn skulle behövas här...

19 mil enkel resa och det är andra gången vi gör den ihop. Gjorde den i januari förra året också. Gillar att göra saker med L eftersom vi känner varann så bra. Gillar bilresorna också då vi ptatar om allt mellan himmel o jord. Saker vi gjort som ...

Uteplatsen är sopad. Presenningar borta. Och möblerna avtorkade och dynorna ute. Möblerna på framsidan är också ute. Bytte till dom nya stolarna på baksidan och det blev bättre. Det var dock lite för kallt för att stå och plantera så det spars ...

Förberedande samtal med prästen inför begravningen gick bra idag. Att få prata om mamma på det viset och minnas tillbaka va också lite mysigt. Man kom på hur det var när man var liten och hur det blev efter mammas och pappas skilsmässa. Vilken skilln...

Iaf ett par nätter ha ha! Så skönt att få prata av sig om allt. Känna stödet från nån som känner mig och som förstår mig precis. Han följer med mig som stöd till prästsamtalet om begravningen i morgon också. Kanske inte ända in på mötet men finns...