Jag bor i ett hus med 12 lägenheter, ändå satt jag ute idag utan att se en själ av mina grannar. Nu har ju hälften balkong men jag hörde inga röster eller nån musik heller. Ibland känns det som att jag tappar andan över att sitta så ensam. Får svårt att andas. Vad som helst kan hända utan att nån av grannarna märker nåt.

C har jag ju kontakt med varje dag, men bara på messenger. Händer att jag pratar med J så med, men då är det oftast om nåt han ska hjälpa mig med.

L kan det gå flera dar innan jag skriver med så. Oftast är den kontakten enkelriktad också, jag skriver men han svarar inte. Det är därför kontrasterna blir så stora när han varit här. Då kan vi varit tillsammans i flera dar, sen kan det gå flera dar innan vi pratar igen. Händer att han ringer och då svarar på allt jag skrivit men det är ju inte heller varje dag precis.


Jag vet att jag förändrades när Elle dog. Men är det konstigt? Det var ju en bit av mig som amputerades. Vi träffades nästan varje dag om så bara en kvart. Men vi gjorde ju också mkt tillsammans. Då var ju ingen av oss ensamma ofrivilligt och alla större helger gjorde ju vi nåt.

Ingen av våra gamla vänner hör ju av sig längre, inte ens Mi o Ma, dom var med på en lunch 25 okt sen har vi inte setts IRL. Nån gång har Ma kommenterat nåt jag skrivit på Fb, men det handlar om några få tillfällen. 3 typ.

A från grannbyn är den enda som kommer ibland, sen C och min ledsagare. Om man då tänker vilket umgänge vi hade, hur många som kom ut till Siggis för att bada, ingen av dom har kontakt med L eller mig längre. Vi har ju inget att erbjuda längre. Ingen stor altan att umgås på hemma längre heller.
Han har ju ett nytt dansgäng han umgås med och åker på dans med. Men jag åker ju knappt ut längre, gör jag det åker jag ju med honom.
Har inte kraft till att tjata hit folk. Svårt när man bor så litet med.

Har bekanta jag skulle kunna träffa inne i stan men kommer inte initiativet från mig så blir det inget trots att vi kan ha pratat om det. Och jag orkar oftast inte ta nåt initiativ. Den kraften dog med Elle, liksom initiativförmåga, lusten att fixa fester och middagar eller på annat sätt ta initiativ. Försökte med en kräftknyt med dom närmaste i år, men nästan ingen ville eller kunde komma. Nej men slipp då, jag får väl äta mina kräftor själv.
Jag öppnar inte ytterdörren om nån ringer på och svarar sällan i telefonen.

Det är därför en sån tripp vi gjorde i fredags betyder så mkt, å där fick jag ju åka med dom jag helst gör det med. Det var också första gången vi var just där utan Elle, då betyder det xa mkt vika man åker med. Men samtidigt går det rätt mkt pengar då. Fast vi spar in på boende. Oftast är det jag som betalar bensin för att få åka ut så med. I år av specielle skäl då dom andra hade stora bilreparationskostnader.
Men går C och jag ut och äter eller hon hjälper mig t.ex så är det jag som betalar bensin och mat. Lika när hon och jag åkte till Göteborg på Arvingarna. Då tjänar hon mer än mig, men har väl mer utgifter med. Ser fram mot en payback time där.

Jag hade ju velat åka på båtveckan, åka på nån loppis eller nåt annat kul. Men har ju ingen riksfärdtjänst längre vilket nästan ingen kan ha idag. Å jag vill ju gärna ha sällskap utan att behöva betala allt för den med.

Känns som det här blev gnälligt men det är så det blev när E dog. Så jag mår idag. Å jag vill inte ha några kommentarer eller åsikter på det här.

Nån klagade på att jag inte lagt ut Dagens på flera dar, men dels så lagar jag inte så mkt mat nu, mer halvfabrikat som jag bara kokar pasta eller potatis till sen är man väl slöare på sommaren. Mkt sill, sylta, skinka, m.m

Idag åt jag pyttipanna från fryst. Stekt ägg och rödbetor till. En knäckemacka till. Vatten i glaset.

I morgon kan det bli räkor kanske.