Visst fanns det sån avlastning förut? Borde vara obligatorisk. När jag pratade med min psykolog frågade hon hur mkt hjälp vi haft och den var ju i princip obefintlig. Vi hade lite hjälp med C av Ls mamma och dom kunde sova där ibland när nån av oss behövde vara i stan. Men hon blev dement i den vevan och svårt sjuk, avled nåt år efter.
Vi har ju syskon båda två men ingen som kunde ta barnen. Egna sjukdomar och de flesta jobbade.
Hon frågade också hur mkt kraft vi kunde få av varann men vi hade nog jämt göra att hålla ruljansen igång, var nog rätt slut båda två ändå. De första åren var det ju kontroller, provtagningar och koll av kortisolkurvor med övernattning. Tror vi hade nånting varje vecka och däremellan bad, sjukgymnastik och besök på hab. Ö
L började jobba rätt snabbt och jag var hemma drygt ett år, började jobba men det var för tidigt så jag blev hemma en skvätt till sen.
Hur orkade vi?
Varför fanns det ingen som tog hand om oss som par och föräldrar? Sjukvården måste ju varit medveten om drt här?
När blev jag utbränd?
Vi startade ju en föräldragrupp mitt i det här också. Den gruppen blev till slut ifrågasattoch jag slutade tvärt efter att ha blivit beskylld för att driva den mot föreningens policy. Hur orkade jag med sånt tjafs också? Jag behöll kontakten med föräldragruppen men vi hade ju inget föreningsstöd.
Hur orkade jag det?
Vi hade ju också med barnen på precis allt, det är väl därför vi är så tighta idag, men vi fick ju aldrig nån egen tid som par. Hela Es skolgång var ju ett enda fixande och sammanklallande av möten. Då hade vi ju C liten och jobbade båda.
Hur orkade vi?
Det är kanske inte så konstigt att vi tappade varann lite sen L o jag. Om jag tänker tbx så minns jag inte hur vi hade det som par.
Sen kom mina besvär som ju bara blev värreoch jag kan inte påstå att jag fått så mkt hjälp mer än hjälpmedel där heller.
Hur orkade Leif?
Där nånstans mådde ju jag urdåligt och jag vet att jag gav upp på vissa saker jag inte borde kanske. Men jag orkade ju knappt med mig själv, vi var tvungna att ta hand om tjejerna, så vi tappade nog varann där. Han orkade inte ta tag i det tror jag och jag var nog redan helt slut.

Sen kom hans olycka och då blev jag ensam den tid han låg inne. Åkte färdtjänst med tjejerna till sjh varje dag.
Hur orkade jag det?
Ingen hjälp då heller. Frågade hans syster som bodde nära oss om hon kunde skjutsa mig att handla en gång och fick bara ett nej. Men in till stan och upp och hälsa på honom kunde hon åka. Fy fan vad jag än idag ogillar den kärringen.
Sen smällen när han inte ens försökte fixa sin ring. Hade jag tagit åt mig lika mycket eller reagerat som jag gjorde om jag inte var så slut som jag var, jag tror inte det.

I stället började jag iskallt planera för att lämna honom. Ställde mig i kön. Såg till att vi gjorde nya altanen för det höjde värdet på huset, även köksrenoveringen denare var med tanke på drt. Förstod ju att jag skulle bli kvar några år innan jag kunde flytta.

Tänk om vi ist hade kunnat använda energin till att hitta tbx där, hur hade det varit då? Tanken kom med längtan efter honom ibland men jag var nog för stolt. Och för sårad. Slut som människa redan då.

När jag till slut kunde flytta var jag bara lättad, sen hade jag jämt göra att överleva ekonomiskt här i 9 månader. Fy farao vad det har tärt!
Lättnaden sen när försäljningen blev av och man kände det som att nu skulle det bara bli bra. Då kom tankarna, tvivlen och jag har sen dess mått skit iaf.

Måste väl igenom det här på nåt vis med. Läka, inse att det inte blev så bra som jag trodde. Även andra könslor kom som jag är förvånad över. Men dom kanske finns för att jag är så skör nu. Ju starkare jag blir så tror jag förnuftet kommer tbx. Måste sluta älta!

Men med blicken i backspegeln, hur orkade vi? Fy farao vad vi har gått igenom tillsammans. Vi borde blivit oslagbara!

Leif fyllde år och vi bjöd ut honom på mat. Träffades i Enköping, jag var med i form av bank Haha!

Elle hade köpt tunna strumpor som han önskat sig. Jag köpte en triss julkalender, han gillar ju skraplotter. Plockade hop några flaskor med, en Uppsalaöl, en liten svart vinbärsskumppa och nån miniflaska från båten som var en naken tjej.
Hittade ett kul kort i gömmorna, 10 orsaker till att bilar är bättre än kvinnor. Det är det han läser här.

Stattshörnan var vi på, god mat och snabba att få ut maten. E och L åt oxfilé, jag fisk och C nåt grillspett. Blev lite glass efteråt med eftersom han inte fått nån tårta stackarn. Brorsan hans ska göra nån undersökning av magen i morrn och gick på diet idag.

När vi firat klart och skilts åt åkte tjejerna och jag till Maxi, C vill färga mitt hår så vi köpte nåt sånt och färg till ögonfransarna med då vi ändå håller på. Som tur var den rosa hårfärgen slut ;-) så blir nåt brunt.
Jag passade på att handla lite annat med, hur ofta kommer jag till ett Maxi liksom. Årets första amaryllis inhandlades också liksom en stående adventsstjärna till hallbyrån.
Hemma sent och innan allt var uppackat och inplockat var det midnatt. Ännu senare är det nu, så säger godnatt med en bild från torget i Enköping, eller Onebuying som L påstår att den heter på flygspråk. :-)

Idag har jag pratat med en psykolog i 3 timmar. En tjej jag känner sen innan som har varit med om samma sak som oss vad gäller Es sjukdom och seneffekter. Men utbildad i krishantering och klok som en bok. Hon tror att jag är utbränd.

Först pressen att leva i ett totalt kärlekslöst förhållande under så lång tid, att inte ha nån att hämta kraft hos eller nån famn att krypa in i gäller väl för oss båda men tror jag tog åt mig mer av Es ständiga nya diagnoser och sökte info hela tiden. Fick inget lugn.
Skammen inför grannar m.m Över hur förfallet huset blev.
Ls vredesutbrott
Att ständigt bli kallad för saker, nertryckt, och hans oförskämda sätt.
Pressen och besvikelserna va många innan jag fick lägenheten. Hoppet så fort man kollade utbudet som inte gav nåt sen
Att hålla upp fasaden utåt.
Flytten och besvikelsen över det så annorlunda systemet här vad gäller stöd åt rörelsehindrade, att allt kostade pengar.
Att leva på så himla lite pengar under så lång tid.
Ensamheten och isoleringen som blev av det.
Hur C haft det under året, hennes utbrändhet och hur hon behandlades.
Jakten på att kunna flytta tbx till U-a kommunär ju lika den jag hade innan jag fick det här.
Att inte komma ut och ha kul.
Den ständiga oron över båda tjejerna.
Identitetskrisen som blir när man lämnar efter så lång tid
Vissa vänners frånvaro
Hon tyckte inte heller det var rättvist av och mot mig själv att lägga locket på nu och bestämma mig för att inte älta. Inte ta upp saker som hänt m.m Hon tycker jag ska rensa luften ordentligt ist och inte ta på mig någon skuld ensam. Vi är två om det här. Det är inte mitt fel.

Nu ska jag fortsätta prata med henne varje vecka, ta upp minsta lilla händelseoch oro. Allt föll liksom på plats, jag kunde se min sits utifrån liksom.
Bråka orkar jag nog inte men hoppas att vi nån gång i framtiden kan prata ordentligt igen. Jag vet ju att personen jag träffade 1984 finns kvar där nånstans.

I övrigt ska jag vila och ta hand om mig själv.

Fy farao va många som skiljer sig nu, Fridolin och Stordalen med. Vad händer? Folk får väl kämpa lite. Haha!
Jag stod ofrivilligt ut i några år efter att ha blivit mest sårad i hela mitt liv. Vigselringen, symbolen för oss, åkte efter en olycka svårt sargad bara in i ett skåp. Inte ens värd att tas upp på försäkringen tydligen. Har nog aldrig varit så ledsen och besviken. Mina åkte så klart av med. Nu har tjejerna dom. Att jag inte gick då? Nej men det var då jag ställde mig i bostadskön. Det var början till slutet, då jag förstod hans likgiltighet. Där och då tog det slut. Sen tog det den tid det tog att få lägenhet och jag bar precis som nu en diamantring jag fått av barna då jag fyllde 50 ist.

Rensat mail, är det inte Bitcoin så är det erbjudande om stenhård erektion. Agneta tros tydligen vara en man ibland. Jag minns att sånt kunde va trevligt men jag har nog ingen framgång med dom produkterna. Haha!

Annars reagerar kroppen som vanligt på årstiden. Idag bråkade vä knä så pass att jag höll mig i möblerna då jag måste va uppe och gå. Hängde tvätt nu ikväll och då åkte min extra dushstång ner. Har känt hela tiden att den inte blev riktigt spänd, men den har hållt till nu iaf. Har varit noga med att bara ha lätta saker på den. Nu ligger det trosor o örngott på ett påslakan som hänger på golvställningen. Torkar väl nån gång iaf.

Har ni som är singlar firat vår dag idag? Jag tycker kanske inte det är nåt att fira men det var en tårtbit kvar idag så man fick ju offra sig. ;-)

Nu har det blivit i morgon igen. Dags att sova alltså! Godnatt!

Ibland skriver jag inte på flera veckor och nu ett tredje inlägg på ett dygn Haha! Men kan inte somna om.

Fars dag,
E ringde mig i lördags och frågade om dom fick vara här och fira L så C skulle kunna med. Hon hade jobbat m sku hela helgen och hade nog inte orkat åka iväg. Sen vet jag att dom tänkte lite på mig också, att jag skulle slippa sitta ensam.
Tänker på vilken tur mina tjejer har som har en pappa som bryr sig i dom och hjälper dom. Jämför med min egen alkoholiserade. Jag är glad att vara förälder tillsammans med honom och slippa det min mamma fick uppleva.

Ändå var det inte självklart för L att skaffa barn. Han kände sig lite för gammal först. Jag ville gärna ha ett syskon till Johnny och så småningom fick vi ju E. C kom som en bonus, inte det minsta planerad men så välkommen ändå. Även där var det jag som ville ha en till men då sa han ifrån och jag accepterade så småningom det. Ändå kom hon sen efter en tid. Så det kan bli! Haha! Med tanke på det som hände sen var det nog meningen.

L har alltid varit en fin pappa, påhittig, rolig och ? bra på barn? idag har dom ju en fin relation med. Sånt kan ju annars ändras i puberteten och så men han har haft stort tålamod. Det är så kul att se dom likheter båda har med honom också. E ärvde mkt av det tekniska och C är så lika han i sättet så det är läskigt ibland. Dom två har också en speciell relation så nog var det meningen att vi skulle ha henne också.

När jag tänker tillbaka på småbarnsåren så blev ju dom jobbiga iom Es tumör, men på den tiden var vi väl fortfarande unga, nåja men starka iaf är jag glad att vi tillsammans gav dom en fin barndom, somrarna i Siggefora, veckorna och helgerna på Marholmen, stugan i Ockelbo och sportloven i Sälen. Tror vi gett dom fina barndomsminnen. Att vi introducerade C i dansen sen och på så sätt fick ett gemensamt intresse hela familjen även när dom blev större. Det pågår ju än.

Så visst sörjer jag att det blev som det blev men glad ändå att vi är vänner. Genom åren på förskolan har jag sett föräldrar som inte ens pratar med varann efter en separation. Vi kan träffas alla 4 och det händer ju att storebror med familj dyker upp också. L är ju den enda pappa värd namnet som fanns för J under hans uppväxt. Även där tog han självklart rollen.

Så tack Leif att jag fick bli mamma till dina barn.

Tänker inte tillåta kommentarer på ett taag. Så trött på hur några få som tur är, men som absolut inte känner mig eller min familj, inte känner till hela historien om vår situation med E och min sjukdom kan ha så mkt åsikter. Alltid från folk som inte står för vilka dom är eller vad dom skriver.
Visst kan jag uttrycka irritationer om flera olika men beskyll mig inte för saker när ni inte vet orsaken. Jag skriver långt ifrån allt, men just nu mår jag skit av flera orsaker. Händer saker jag inte skriver om som är relaterade till det också.
Sen kan jag skriva om saker jag känner just då som kanske gått över efter en stund. Det är ju det som är priviligerat i en blogg att man kan göra det.
Jag kämpar för att komma tbx till det liv jag hade men eftersom jag inte får ledsagning eller den färdtjänst jag behöver så blir jag lite låst. Jag måste ta mig ut men vet inte riktigt hur.
Första steget är att flytta tbx till den kommun jag bodde i förut. Jag har redan insett att jag inte kan be L så mkt som förut eftersom han har en ny relation med vänner idag och lever ett helt annat liv än vi gjorde. Men han är inte ensam en minut, kan ta sig ut och iväg obehindrat vilket jag unnar honom tusen gånger om. Men jag vill också leva ett liv inte bara sitta ensam i min soffa utan att prata med nån på flera dar och vara tacksam över det lilla som någon sa. Det vägrar jag.
Det är svårt att träffa nya vänner när man är pensionär och inte har nån naturlig kontaktplats som t.ex en arbetsplats, inte kunna ta sig ut på nånting utan hjälp. Där har L hjälpt till men han måste ju få gå vidare och inte känna att han måste ta hänsyn till mig hela tiden. Han är trött, jag är det också men samtidigt rädd om honom också. Bättre han fixar o hjälper för att han vill och inte känna att han måste. Det måste bli kravlöst. Men ibland får man bli besviken, kanske inser senare att det inte gick jag med men just då var känslan så.
C får ju också dra ett stort lass men som det är nu är jag beroende av hjälp eftersom jag inte får den från någon annan. Och där kanske det är payback time, jag lärde henne allt hon behövde. (Skojar så klart) men om inte familjen hjälper vem ska då göra det. Jag hjälper dom med det jag kan, det är väl så att man ger och tar eller? C har fattat det. E med i det lilla hon kan göra.

Just nu är jag så vilsen, min trygghet är stukad och självförtroendet i fotsulorna. Jag måste få läka och gå vidare jag med. Kunna få komma ut och ha ett liv.

Ursäkta för dålig uppdatering men mår inte så bra nu. Har fortf värk efter fallet och mår inte så bra i själen heller.

Åkte iaf på kryss med den här donnan. Här vid middagen dag 2. Mycket prat om ditten och datten, skratt och lite galenhet. Mådde bra av dom här dygnen med henne. Vi har båda separerat efter långa förhållanden så blev mkt prat om känslor runt det. Även om man är den som går blir det ju en slags sorgearbete att det blev som det blev. För min del kom dom tankarna sent men det är väl nåt man ska igenom.

Här är väl dom drycker det blev mest av. På kryss 2 mötte vi ett gäng glada killar från småland och blev bjudna på mkt i den vägen.

Kryss 1 spelade Micke Ahlgrens och Martinez på, kryss 2 var Martinez kvar och Calinaz kom ombord. På riktigt det sämsta jag hört på länge. Första låtarna var nån slags jazzblues och sen lät det bara stolpigt. Tur Sandra och grabbarna va kvar.

Första kvällen underhöll Andreas Weise, vilken röst han har den mannen. Berättade lite mellan låtarna om sitt liv som sambo och pappa men även lite om sin pappa den berömda Arne.

Andra kvällen var David Lindgren med fru på båten. Dom kan sjunga båda två om man säger så. Vi hade första parkett bakom vip-stolarna båda kvällarna, lite av kryssningens behållning att få njuta så bra artister.

Vi skrattade gott åt den här skylten på vår hyttdörr mellan kryssen. Men skönt att ostörda kunna sitta i lugn och ro och prata och knäcka en fl prosecco. Tog 2 tim så vi blev inte uppkäftiga heller.

Hade inte tänkt handla så mkt men några miniflaskor blev det iaf. Gav Leif och tjejerna varsin sån här idag. Tyckte gubben va söt på nåt vis. Har en själv också.

Hem kom vi precis som vi åkte, till iskyla. Skillnaden var sol men iskalla vindar då vi åkte men snöblandat regn då vi kom tbx.
Sen kommer ju tomheten och ensamheten som en käftsmäll då man kommer hem. Är lite skör just nu, då blir det ju värre med.

Låg ett par nya tassar i postlådan hemma iaf. Blir nog bra i vinter, inte för jag går ut mer än nödvändigt nu fram till april så där. Men ibland måste man ju. :-)

Snart Göteborgsresa iaf, och sen är det väl bara ladda för julkryssen. Tror faktiskt det blir sista grejen vi gör som familj ändå. Kändes så ikväll. Finns en outtalad irritation mot mig. Känns kanske värre än det är när man inte är på topp men ikväll var den tydlig.
Fick iaf 2 plankor jag behövde, men ingen hjälp. Så olika från gång till gång.
Så är det att vara beroende. Inget värdigt liv man lever precis. Story of my life!

Här är dom pojkarna, den bästa orkestern efter min smak bland modernbanden. Tänk om vi hade vetat vad vi vet idag när vi såg Andreas i Sannex första gången. En otroligt duktig musiker, bra sångare och en go människa. Kommer att sluta som soloartist tror jag och hoppas att han inte flyttar till Nashville. Han behövs här.
Micke som tog hand om C när hon gjorde prao i Nova. Såg till att hon åt m.m
Vi blev presenterade för den nya basisten, duktig även han, sjunger också. Väldigt trevlig.
Så otroligt bra och fick igång golvet på 3 sekunder. Precis smackfullt var det.

Skönt att kryssa med Leif o Elle. Vi åt gott, drack gott och han berättade lite om sin danskompis. Dom är alltså inte ihop. Hon hade haft lite åsikter om oss och vår relation dock som jag inte gillar. Inget hon hade haft rätt att tycka även om dom varit ihop än mindre nu. Sånt irriterar mig mkt, honom också. Men han hade tagit ur henne det.

Det andra bandet Engdahls, lägg det på minnet. Otroligt bra och rätt nya i branchen. Blås och stämsång, det kan bara bli bra.

Va skönt att komma iväg och åka med nån man känner så väl, det flyter bara på liksom. Så glad över vår relation.

Tomt blir det dock när man kommer hem och blir ensam igen. Ikväll är C och han i Sala. Donnez spelar. Elle är på middag med sitt virkgäng och jag sitter här själv som vanligt. Verkar som alla tar för givet att jag ska göra det. Men tar man sig inte iväg själv så. Vänner kommer när jag bjuder hit dom, inte annars och mig bjuder man inte hem. Livrädda för en rullstol eller vad det nu kan vara. Orkar snart inte ha det så här längre, nästa år kanske det är mig ni tänder ljus för.

Har ju dock en del kul saker på G frramöver, med en kompis jag inte annars umgås med och sen med C.

Nåjadetvar det om kryssen iaf.