Cancer, har fått nog av denna helvetes sjukdom. Trodde vi fyllt vår kvot i dödsfall av nära, kära och bekanta. Det börjar bli några stycken.

En jag saknar varje dag är min bror, han dog 4 månader och 4 dar före sin 40-årsdag och det går fortfarande inte en dag utan att jag nån gång tänker på honom.

Känns extra hårt när vänner till barnen försvinner i den sjukdomen, den allra första brevvännen Elle hade dog av sin hjärntumör, bara så där. Trött efter en dag på stranden gick hon för att vila när dom kom hem och vaknade aldrig mer. Jag minns fortfarande samtalet från en förtvivlad pappa, kan nästan efter 20 år återge det exakt. Tösen var 7 år.

En liten pojke 6 år, hade samma "ofarliga" tumör som Elle, samma seneffekter med hormonella rubbningar och övervikt också. Dessutom blev hans snynfält mindre och mindre. Precis som Es men i stället för att det blev stabilare blev han snart blind. Jag tror ändå aldrig jag träffat en så positiv unge som han. Dom bodde långt från sjukhuset så vi fick höra efteråt att hans hjärta inte orkat längre. Minns hur en iskall hand kramade om mitt hjärta den dagen. Samma tumör, samma seneffekter....

En 10-årig tös, hade precis börjat hämta sig efter alla behandlingar, hennes hjärntumör var "farlig" satt så den inte gick att operera men med cellgifter och strålning så krympte den. Sen växte den igen och det fanns ingen återvändo. Hennes pappa klarade inte upplevelsen utan följde med henne.... Mamman hade på 3 månader mist både dotter och man.

En 3-årig kille, son till en ensamstående mamma i vår stad. Hann inte ens klar behandlingen.

En 12-årig tjej, där vi umgicks med familjen på våra träffar, också med en farlig tumör, lurade döden många ggr men till slut orkade hon inte kämpa.

Varför bloggar jag då om det här idag? Jo fick just veta att en av tjejerna i dansgänget runt sonen avlidit. Årsbarn med honom, mamma och sambo/gift, jag vet inte vilket.

Det var ju så när vi for runt i hela landet med våra barn på danstävlingar och läger, att man blev bekant även med föräldrar och syskon. Vi gjorde pom-poms och viftade med på tävlingar, vi hade kräftskivor på läger, och bildade en föräldragrupp för att hjälpa till med att ordna bussar m.m Man blev som en stor släkt.

Så idag berättade J att en av töserna gått bort i bröstcancer som tydligen varit ett tag. Jag blev så beklämd och samtidigt kommer tankarna tänk om han... eller svärdottern... eller Gud förbjude någon av barnbarnen. Vet inte om jag skulle orka gå igenom en sån pärs igen, trodde kvoten var fylld med råge som sagt.

Tänker ju så klart även på hennes familj, hennes mamma är väl den av föräldrarna jag minns och så något yngre syskon. Vi har inte haft kontakt på många år men har mött henne på affärerna ibland och hon har alltid hälsat så glatt.

Minns tösen också, lite fnissig som dom är i den åldern, pigg och glad med lite bus i blicken.Farandes omkring med dom andra flickorna och fixandes med hår och kläder.

  Så minns jag dig M. Vila i frid!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När vi åkte hem igår regnade det och det hade också regnat massor under em det syntes på vägen. Från att vi åkte på 55an ungefär var det torrt och inget spår av regn fanns. Inte här hemma heller och det är mkt torrt i naturen. Regn skulle behövas här...

19 mil enkel resa och det är andra gången vi gör den ihop. Gjorde den i januari förra året också. Gillar att göra saker med L eftersom vi känner varann så bra. Gillar bilresorna också då vi ptatar om allt mellan himmel o jord. Saker vi gjort som ...

Uteplatsen är sopad. Presenningar borta. Och möblerna avtorkade och dynorna ute. Möblerna på framsidan är också ute. Bytte till dom nya stolarna på baksidan och det blev bättre. Det var dock lite för kallt för att stå och plantera så det spars ...

Förberedande samtal med prästen inför begravningen gick bra idag. Att få prata om mamma på det viset och minnas tillbaka va också lite mysigt. Man kom på hur det var när man var liten och hur det blev efter mammas och pappas skilsmässa. Vilken skilln...

Iaf ett par nätter ha ha! Så skönt att få prata av sig om allt. Känna stödet från nån som känner mig och som förstår mig precis. Han följer med mig som stöd till prästsamtalet om begravningen i morgon också. Kanske inte ända in på mötet men finns...