Idag kom Johnny och svärdottern och gjorde klart städningen av Es kök, drog till och med ut kylen.
Nu får vi bara hoppas att hon kommer hem nån gång också. När jag var upp idag fick jag en väldigt dålig magkänsla. Hennes kropp orkar nog inte så länge till om inte värdena går ner. Levervärdena är höga billirubinet på 200, normalt är det 25. Njurarna funkar inte och dialys blir det även om hon kommer hem.
Idag kunde vi nästan inte kommunicera med henne, hon orkade knappt nicka. Senaste gångerna nu har vi bara fått vara där en timme.

C kom upp ett par timmar senare, då hade hon sovit sen vi var där. Då orkade hon nicka iaf. Och hon tyckte dom kunde kommunicera lite iaf.

Elle och jag tillbringar ju mkt tid tillsammans och är nära. Minst en kväll på vanliga helger och dom här helgerna som är speciella men ändå inte direkt familjehelger. Nyår, valborg, midsommar, pingst, All helgona, första advent, lucia, Alla hjärtans, första semlan och typ annandagar är vi alltid tillsammans.

Började efter skilsmässan, hon kom till Tierp en gång i månaden och stannade ett par dar. Vi gjorde till och med en sovhörna åt henne i vardagsrummet.
Det är också hon som för det mesta styr upp L att han kommer jul o påsk iaf. Att vi kan fira som en familj.

Finns inte hon, tror jag att jag blir ensam alla dom här dagarna. Låter kanske egoistiskt. Kanske inte blir drt jul och påsk, då offrar sig nog C nån dag iaf.
Men L försvinner nog. Vi kommer inte längre fira som en familj. Inte här iaf. Men kanske det blir naturligt om hon inte skulle finnas.
Så jag är livrädd nu. Att hon inte skulle finnas det finns inte på kartan. Jag går bara inte med på det.
Samtidigt ser jag ju, hör vad läkarna säger och har ju ett sunt förnuft. Förstår att hennes liv, om det går *bra* kanske inte blir som innan.
Har ju dessutom gjort en liknande resa med henne tidigare. Men då var vi 2 föräldrar, så upplever jag det inte nu.
Trodde kanske att den här ångesten skulle förstärka Ls och min vänskap. Att vi skulle stötta varann. Men det har blivit precis tvärtom. Vi är ju kompisar fortf men han vill överhuvudtaget prata väldigt lite om allt det ångestfyllda som händer. Är hellre ensam än hos mig. Nu om inte annars märks det hur otroligt olika vi är. Jag har noll stöd i min ångest men han gör mitt liv fan så mkt enklare nu.

Men nu finns ju C, hon är en klippa men har ju sitt liv. Står precis i startgroparna för ett liv med sin Marcus. Vi upplever nog det här rätt lika.

Idag har E varit på Intensiven i 31 dagar. Väldigt mkt längre än dom brukar ha sina patienter. Och jag ser inget slut just nu. Kan bara be och hoppas på en förbättring.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När vi åkte hem igår regnade det och det hade också regnat massor under em det syntes på vägen. Från att vi åkte på 55an ungefär var det torrt och inget spår av regn fanns. Inte här hemma heller och det är mkt torrt i naturen. Regn skulle behövas här...

19 mil enkel resa och det är andra gången vi gör den ihop. Gjorde den i januari förra året också. Gillar att göra saker med L eftersom vi känner varann så bra. Gillar bilresorna också då vi ptatar om allt mellan himmel o jord. Saker vi gjort som ...

Uteplatsen är sopad. Presenningar borta. Och möblerna avtorkade och dynorna ute. Möblerna på framsidan är också ute. Bytte till dom nya stolarna på baksidan och det blev bättre. Det var dock lite för kallt för att stå och plantera så det spars ...

Förberedande samtal med prästen inför begravningen gick bra idag. Att få prata om mamma på det viset och minnas tillbaka va också lite mysigt. Man kom på hur det var när man var liten och hur det blev efter mammas och pappas skilsmässa. Vilken skilln...

Iaf ett par nätter ha ha! Så skönt att få prata av sig om allt. Känna stödet från nån som känner mig och som förstår mig precis. Han följer med mig som stöd till prästsamtalet om begravningen i morgon också. Kanske inte ända in på mötet men finns...