Min kropp skriker efter miljöombyte. Att få göra nåt kul. Åka iväg och slippa vara ensam under en tid.
Tär att vara så beroende för att komma iväg.
Vill åka på mat och vinmässan. Men ingen vill åka.
Vill till Kajskjul8 igen på Arvingarnas nya show, samma där.
Refreschments på Katalin i dec, kan inte åka in själv.
Åka ut på en dans och träffa de vänner jag har där IRL

Ja listan kan göras lång på det som annars är *bara att göra* som jag inte kan längre. Som jag skulle behöva göra för att må lite bättre.

Visst jag får göra saker 2 ggr i månaden men i dom 10 timmarna ska det rymmas *hälsorelaterade* besök som läkarbesök, sjukgymn m.m Också. Inte bara *må brasaker*

Jag är också lite orolig för demens, glömmer så mkt nu. Vet helt plötsligt inte vad perennerna jag haft i 30 år heter.
Maträtter jag lagat tusentals gånger är som bortblåsta ur huvudet.
Minns inte var jag la vispen jag precis använt.
Däremot minns jag fler och fler saker från barndomen. Detaljerat som om det nyss hänt.

Glömskan kan vara relaterade till stress.
Skilsmässan jag till slut tog tag i och allt med husförsäljningen
Att leva i nästan ett år på i stort sätt ingenting
Oron för Elle och flytten hit, blev ju 2 flytter på 18 mån
Bråk och tjafs med myndigheter för att kunna få ett oberoende liv, tog t.ex 1 år att få en ledsagare i 10 timmar varje månad
Innan dess i Tierp att få färdtjänst utanför kommunen, avslag gjorde ju att jag till slut inte kunde bo kvar
Sen det som hände med Elle, maktlösheten när hon inte fick hjälp med sina infektioner
Att inte kunna slåss för henne pga att hon råkar vara myndig och samtidigt se hur lite hon orkade
Oron för det som hände på intensiven sen, att i 6 veckor inte kunna föra ett samtal, försöka gissa sig till vad hon försökte *säga* se panik och frustration i hennes ögon och inte kunna göra någonting

Sen det värsta, att mista henne och allt som följer ett dödsfall. Väntan på en gravsten som blev 2 månader försenad
Att behöva uppleva den absurda frustrationen att mista sitt barn
Att fungera i en vardag mitt i allt det här

Jo det går för att det måste gå, men HUR det går är en annan sak. Hopplösheten, noll initativförmåga, att bara inte ens orka den minsta sak, att inte orka gå ut, få kämpa för att ta sig ur sängen vissa dar, att man måste tvinga sig när hela kroppen skriker nej.

Jo det skapar en stress! Alla måsten kan bli oövervinnliga. Bara att hänga upp tvätten kan bli ett berg att bestiga.

Sen värken, sömnlösheten, vänner som slutar höra av sig.

Hur fan orkar man? Jo för att rätt som det är kommer en dag som igår. Men jag behöver fler sånna dar, det som andra självklart upplever flera ggr i veckan. Jag måste ha roliga saker att se fram emot. Umgås med de få vänner som är kvar, min familj och få komma iväg och glömma bort lite då och då.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När vi åkte hem igår regnade det och det hade också regnat massor under em det syntes på vägen. Från att vi åkte på 55an ungefär var det torrt och inget spår av regn fanns. Inte här hemma heller och det är mkt torrt i naturen. Regn skulle behövas här...

19 mil enkel resa och det är andra gången vi gör den ihop. Gjorde den i januari förra året också. Gillar att göra saker med L eftersom vi känner varann så bra. Gillar bilresorna också då vi ptatar om allt mellan himmel o jord. Saker vi gjort som ...

Uteplatsen är sopad. Presenningar borta. Och möblerna avtorkade och dynorna ute. Möblerna på framsidan är också ute. Bytte till dom nya stolarna på baksidan och det blev bättre. Det var dock lite för kallt för att stå och plantera så det spars ...

Förberedande samtal med prästen inför begravningen gick bra idag. Att få prata om mamma på det viset och minnas tillbaka va också lite mysigt. Man kom på hur det var när man var liten och hur det blev efter mammas och pappas skilsmässa. Vilken skilln...

Iaf ett par nätter ha ha! Så skönt att få prata av sig om allt. Känna stödet från nån som känner mig och som förstår mig precis. Han följer med mig som stöd till prästsamtalet om begravningen i morgon också. Kanske inte ända in på mötet men finns...