I morgon är det ett år sen Elle dog. Ett år sen vi fick det där samtalet på morgonen om att dom hittat nya bakteriehärdar, att hon hade en total blodförgiftning och att dom nu gav upp. Alla livsuppehållande åtgärder skulle tas bort. * Vi gör inget innan ni kommer* berättade att hon var nersövd och smärtlindrad. Ta det lugnt sa dom. Jo tjena skitlätt!

Jag satt i soffan, C i fåtöljen vid fönstret och L i den mitt emot mig. Jag minns inte nu om jag hade satt telefonen på högtalarfunktion eller om jag upprepade vad dom sagt. Vad jag minns från sekunderna efter är att jag trodde att L dog. Han blev först högröd i ansiktet och sen blåaktig. Böjde hela överkroppen framåt, och jag blev livrädd. Fick inte fram ett ord, kroppen lydde mig inte. Hör hur C gråter men hade focus på L som ändå repade sig snabbt. För mig kändes det inte snabbt.

Sen minns jag inget av vad vi gjorde, hur vi kom till sjh utan nästa minne är att jag går fram till sängen och upptäcker att Elles händrr är döda, blå och iskalla. Tidigare hade vi bara sett det på en fot. Hon hade ju länge haft en förlamning som man kan få om man ligger länge i respirator. Det hade hon gjort från den 11 februari.
J kom och vi var samlade hela familjen. Jag höll E i handleden och dom började koppla loss henne. Började med syrgasen, sen dialysen. Det klarade hon, andades lugnt och fint.
Dom ville flytta henne till en lugnare vrå och vi gick ner och åt, mat måste man ju ha. När jag tänker på det efteråt känns det helt absurt. Men alternativet var att gå ut och sätta sig i anhörigsoffan.

När vi kom upp hade dom flyttat henne till en hörnplats i en sal som antingen var tom eller om det låg nån medvetslös, minns inte, platserna var skärmade. Intensiven var vid det här tillfället i gamla uppvaket eftersom iva renoverades.

Det var ju söndag så vår kompis och tillika Es konfirmationspräst som nu var sjukhuspräst var inte på jobbet. Saknade henne! Personalen ställde sig vid väggen mitt emot sängen, beredda attrycka in. Läkaren som hette Christoffer var nog den mest empatiska person jag träffat på. Jag satt och höll i E som tidigare. Nära och hörde hennes svaga andetag.
Minuterna före 17 var det över, vi pratade med henne allihop, hade fotat henne, C och J tog också bilder när hon dött. Dödsögonblicket frös hon liksom till och blev alldeles stilla. Hon blev som en vaxdocka.
Jag har ju sen underskötersketiden sett flera dött, men då upplevde jag att dom liksom bara somnade, så upplevde jag det inte nu. Fast det var ju precis det hon gjorde egentligen.

Dom ville att vi skulle gå och sätta oss på expeditionen medans dom gjorde i ordning henne. Kom med vatten och sköterskan kom med nån pärm och pratade med oss, va hon sa minns jag inte.
Då vi gick in igen och jag såg henne ligga där stel och blek under den då gula huden blev det för mkt för mig. Minns att L kramade C och att jag kände mig utesluten. Tror L såg det för han kom och la armen om mig.
Jag fixade inte att vara där, så doktorn körde mig en bit bort. Minns att han fixade med fotplattorna på rullstolen. Jag satt med ryggen emot henne men vände rullstolen igen efter en stund. Det var så absurt, så overkligt. Där låg min dotter och hon fanns inte mer.

Jag minns sen att vi tog hissen ner till garaget, att jag tänkte att nu vill jag aldrig åka ner där eller gå in på sjh igen. Hittills har jag inte gjort det heller.

Minns att jag ringde och berättade för syrran och bad henne ringa mamma. Sen är resten av det dygnet borta. C åkte hem själv, L gick in och sov i Es lägenhet och jag blev ensam. Konstigt nog sov jag den natten. Förmodligen helt uttröttad. Dan efter kändes det konstigt att inte *behöva* åka upp till sjh.
Minns bara fragment sen av dom närmaste veckorna. Att jag kontaktade vår gamla husvagnsgranne som jobbar på Fonus, han tog sen hand om henne och höll i begravningen från deras sida. Var dock en tjej vi hade mötet med.
Allt praktiskt gick väl bra, men allt var så overkligt. Det rasade in blommor och jag tyckte det kändes absurt, varför skulle jag ha blommor för att hon dött? Var det något bra?

Minns hur vi gjorde blommorna själva till begravningen sen men har inga direkt klara minnen av den. Mer än att Marcus stod utomhus i bara skjorta och väst och höll om C. Att jag släppte henns rosa ballong när kistan kom förbi mig utanför. Hur absurt det kändes att hon låg där i kistan och att bilen åkte iväg. Men samtidigt hur tryggt det kändes att Tony körde.
Senare fick jag höra att ballongen liksom gjort en räd över oss alla och sen dragit i väg över sågen.

Vi hade bokat lunch för oss närmaste på Elles favoritlunchställe vid Storvretakorset. Men någon hade inte lytt henns vän Peters order och inget var förberett. Vi fick göra i ordning ett långbord själva.

Resten av den dagen är borta också och tiden efter. J och hans fru hjälpte L att tömma, kontakter och allt praktiskt ordnade L och jag med och det var krångel överallt känns det som. På banken fick vi stå bland alla andra kunder. Jag kände mig utlämnad. Var så trött jämt.

Nu har det gått ett år. Dom säger att det första året är värst. Tror inte på det, det är värst just nu.
Men glad åt mina barn och att J har det jobb han har. Har ju så klart underlättat. Han är ju som jobbarkompis med vaktmästarna i vår kyrka med.
Glad åt L, att vi ändå var och är så goda vänner, hans och min relation har ju på nåt sätt djupnat iom det här. Skilda är vi fortfarande och ska så förbli, där har jag inte ångrat mig. Men känner hans och så klart barnens stöd. Vi har bestämt att vi fortfarande är en familj, bara på ett annorlunda sätt.
Han är här ofta, just nu med så klart. Typiskt nog är C sjuk och J jobbar sent i morgon. Så det blir han och jag vid graven i morgon. Ska nog köpa oss en *Johanna* till maten i morgon, det är vi värda.

Igår flyttade vi C och M från Torresta. I morse vaknade jag med värk bakom hö öga och upp i huvudet, jag har frusit hela dan. Småsnorig och i morse kände jag av halsen, det gick dock nästan över medans värken består.
C vaknade med 39 gr feber och halsont. Hon var sjuk förrförra v med. Men hon är glad åt sitt nya boende som är ca 7000 billigare än det förra. Hon fick den efter 14 års kö på bostadsförmedlingen och vad som än händer kommer det att vara hennes och hon har råd med den.
Vi ska åka på trädgårdsmässan och hon ska planera lite för uteplatserna. M har önskemål om fomater. Haha! Klart han ska ha det. Känner jag henne rätt blir det jordgubbar med. Och pioner tydligen.

I morgon åker L och jag till stan först och sen till graven. Har lite att fixa med. Så därför ska jag sova nu, hör att han gör det i soffan med.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När vi åkte hem igår regnade det och det hade också regnat massor under em det syntes på vägen. Från att vi åkte på 55an ungefär var det torrt och inget spår av regn fanns. Inte här hemma heller och det är mkt torrt i naturen. Regn skulle behövas här...

19 mil enkel resa och det är andra gången vi gör den ihop. Gjorde den i januari förra året också. Gillar att göra saker med L eftersom vi känner varann så bra. Gillar bilresorna också då vi ptatar om allt mellan himmel o jord. Saker vi gjort som ...

Uteplatsen är sopad. Presenningar borta. Och möblerna avtorkade och dynorna ute. Möblerna på framsidan är också ute. Bytte till dom nya stolarna på baksidan och det blev bättre. Det var dock lite för kallt för att stå och plantera så det spars ...

Förberedande samtal med prästen inför begravningen gick bra idag. Att få prata om mamma på det viset och minnas tillbaka va också lite mysigt. Man kom på hur det var när man var liten och hur det blev efter mammas och pappas skilsmässa. Vilken skilln...

Iaf ett par nätter ha ha! Så skönt att få prata av sig om allt. Känna stödet från nån som känner mig och som förstår mig precis. Han följer med mig som stöd till prästsamtalet om begravningen i morgon också. Kanske inte ända in på mötet men finns...