Ja jag inser att jag/vi har haft en himla tur och jag behöver nog påminnas om det ibland. I synnerhet när jag hör Per berätta sin story.

Det är väl absolut det värsta jag gjort i mitt liv, att hålla i E när hon blev sövd och dom skulle ta bort hjärntumören. Och sen vara tvungen att gå därifrån och inte veta om hon skulle leva när det var över, för så var det. Jag fattar än idag inte hur det gick till och minns konstiga saker från den där väntan.

(Vi hade tur, mer tur än den här familjen, vi känner pappan)

Jag ska inte lasta er med det och är ni det minsta känsliga så avråder jag från att se det här klippet.

Och för er som undrar, Jonas hade en mamma också, en jättego människa som var minst lika närvarande och deltagande som pappa Per. Tyvärr så blir det så ibland att man har jättemycket kapacitet att ta hand om och klara av vissa saker, för att man måste. Men... Separationer kan göra konstiga saker med människor och ibland så kanske man tror att "nämns dom inte så finns dom inte"

Jag är glad för hans skull att han fann en ny fru, tro inget annat. Men kan ju samtidigt tala om att han var inte ensam om att ta hand om det här som man kanske kan tro när man ser programmet. Och som sagt såg ni det inte i onsdags så var beredd på att det pratas om ett barns för tidiga död.

Krama era barn!

Titta på programmet här

Man kan ju fundera lite över det. Om vänskap är att dela ett intresse tar tydligen den slut för en del om man inte kan utöva det längre.

Medans annan vänskap är så självklar, fast man kanske inte ses på veckor så tar man vid där man slutade hur självklart som helst.

Och för mig är nog dom vänner som jag är bäst vän med dom som har andra intressen än jag men man har beröringspunkter ändå.

Sen dom som är kvar sen länge, i vårt fall dom som inte försvann när Elle blev sjuk och dom vi fick just därför. De senare kanske är just dom man träffar sällan p.g.a avstånd men dom finns där lika säkert som amen i kyrkan.

Sen dom man tror man är vän med men som visar sig inte alls vara det, lite snopen blir man ska jag säga när det bara blir tyst, inte ens en kommentar eller någon "gilla" på facebook. Man duger inte längre, ja man får väl vara tacksam att man upptäcker det till slut. Då nedgraderas de till bekanta fortare än kvickt, och duger inte åt mig heller.

Har rensat vänlistan ganska kraftigt på fejjan idag.

Facebookvännerna jag har är som regel sådana jag träffat, med några få undantag som då som regel är vänner till vänner, i det här fallet på den sida som hette (heter?) Dansbandsdax.

En chattsida där vi som hade samma intresse hade så kul att det anordnades träffar.

Visst kunde det vara tjafs där också ibland men det behövde man liksom inte bry sig om. Man pratade med "sina" och fick vänner över hela landet, vi åkte på kryssningar och träffades på campingar och dansställen där det gick att campa utanför.

Många vänner fick vi och attans va kul det var. Så bytte sidan administratörer, det blev nån slags enmansvälde och konstiga regler, folk blev borttagna utan anledning bara för dom inte tyckte rätt, fler och fler började prata med varann på facebook i stället.

Där ser man vad en bra admin betyder.

Tyvärr föll en del antifacebookare bort av dom vännerna.

Vi har ju fortsatt åka på kryssningar och nu åker vi mest själva, har förstått att en del tycker det är lite besvärligt att åka med oss, dels för min rulle men också för att vi alltid "släpar" på tjejerna som någon sa.

Ja eftersom det inte finns på kartan att jag skulle lämna E ensam hemma om vi åker, de gånger det har hänt har det varit hon som inte velat eller kunnat åka med.

C däremot åker inte alltid med oss nu, har egna krysskompisar. Ja då åker vi väl själva då.

Båda tjejerna är för övrigt ganska självgående och hänger inte alls på oss hela tiden.

Men att en rollator och en rullstol kan bli sånna "bromsar" det trodde jag inte faktiskt. Nu har jag bestämt mig för att sluta fråga, då slipper man bli besviken.