Idag begravdes den här killen. En vän från Dbd ( dansbandsdax) från början. X- musiker, eller kan man bli det? Ok musiker då som sökte en massa jobb men aldrig hittade rätt. Vi kunde skriva till varann på Dbd i flera timmar och rätt som det var ringde han, -"Lyssna på det här" kunde vara både dragspel och gitarr. Sen skrev vi igen. ;-)
Jag satte alltid telefonen på tyst, för han tänkte liksom inte på att min familj för det mesta låg och sov så dags var väl inte alltid helt nykter heller. Sa inte heller att han skulle ringa.
Vi utbytte åtskilliga recept och tips i matlagning, han var duktig på långkok och grillning. Han hade ibland lite kärleksbekymmer, gick på mina efter mina. En gång fick jag verkligen ta ner han på jorden. Han var för snäll och blev lite utnyttjad tror jag. Han gillade hundar, hade en schäfer själv under en tid.

Vår kontakt var periodvis, iaf sen alla vi i chattens järngäng eller vad jag ska kalla oss inte var så mkt på Dbd längre. Facebook tog över. Men så sent som i dec lovade han komma på Cinderella, där vi var ett gäng från Dbd som kryssade. Lämnade dock återbud med kort varsel samma dag. Han mådde inte bra. Dryga månaden efter det var han borta.

Idag begravdes han i Hällefors vackra kyrka inte långt från mina gamla hemtrakter i Filipstad. Enligt Joakim Brantevik som jag också lånat bilden av var begravningen väldigt fin med en massa musikerkollegor och vänner som spelade.
Man ser på en annan bild på hans facebook, ett porträtt av Pelle på kistan med munspelet bredvid. Gitarren på ena sidan och dragspelet på den andra bredvid den vita kistan. Mycket blommor.

Du är saknad Pelle! Även om man blev irriterad på dina sena samtal ibland så kommer det att bli tomt utan dom.
Å vem ska jag nu fråga om långkok och grillmarinader?

Sov gott och lira mycket!

Om ni visste vad jag hatar den uppmaningen, lika som " det är farligt att sitta still" och " det är viktigt att röra på sig" står i varenda veckotidning nu och sägs på TV minst 1 gång om dagen.
Hur tror ni det känns för alla som inte kan?
Nu är inte jag helförlamad men jag kan ju inte ta nån promenad precis. Jag går inomhus om jag kan hålla mig i möbler m.m men eftersom jag har svårt att stå nån längre stund kan jag ju inte göra så mycket iaf och sitter mycket det gör jag ju. Och dom steg jag klarar att ta nu är högst 10-12 i taget. Vingligt som 17.

Att jag blivit sämre kan jag ju tacka landstinget för som drog in vattengympan, saknar den så jag går sönder. Inte bara det som skedde i bassängen utan även samvaron. Att få jobba med kroppen till fin musik.
Som grädde på moset sen envisas kommunen med att jag bara ska ha ledsagning i 10 timmar i månaden. 2- 2 1/2 timme i veckan beroende på hur många dar en månad har.
På den tiden ska jag alltså hinna göra sociala saker, ta mig till ev gympapass hemifrån in till stan (tar 30 min enkel väg) och hem igen. Jag fixar inte det och jag behöver ju hjälp. Inte bara nån som kör bilen utan även, parkerar, lyfter ur rullstolen, sätter hop den och rullar in mig, hjälper mig i duschen före och efter, hjälper till med torkning och påklädning på ben och fötter. Måste ju vara en tjej. Sen rulla ut mig och ser till att jag kommer hem.
Sökt elrullstol eftersom jag inte kan mer än flytta mig själv men fått avslag eftersom jag har scootern och den får jag ju inte med mig i bilen. Jo med färdtjänst men den är dels så jäkla dyr, du får lägga på 300 på varje stadsresa, dessutom är det långt ifrån säkert att jag blir beviljad sån eftersom jag har en bil, som jag inte kan köra själv.
Scootern kräver specialbil som det finns ett fåtal av. Vill dock inte bli av med den.

Nån hurtig handläggare tyckte jag kunde duscha hemma, ja men jättefräscht att klä på sig och åka hem med kroppen full av klor. Eller svettig som 17 om jag skulle gå på gym. Och vore det så farligt om man skulle kunna äta lunch i stan eller få ta en fika med nån annan än L?
Jag behöver ju dessutom träna med en sjukgymnast. En PT, hur duktiga dom än är har inte den kunskapen som behövs.

Så vad ska jag göra? Gummiband har jag och hantlar med, men hur kul är det att sitta ensam i vardagsrummet och hålla på med det? Jag gör det men inte varje dag precis.

Försöker fälla upp fotstöden och röra fötter och ben när vi är ute och lyssnar på musik. På båtarna och så sitter jag ju sällan kvar i rullstolen heller. Och sitter man trångt med folk nära funkar ju inte det riktigt bra heller.

Så less när solen lyser och man längtar ut, att vara beroende av andra. Finns inte så många "andra" som kan komma heller, folk jobbar ju och L har ju aldrig brytt sig, han går ju inte ens ut själv.
Orkar inte tjata på honom. Glad att jag fortf får ut han på galej ibland.
C jobbar 66% och pluggar 3 kurser. Hon hinner inte, är ju knappt hemma här. Sen har hon ett liv också. Lika med J, han bor och jobbar ju några mil bort med. E kan ju inte alls hon är ju lika drabbad som jag av neddragningar.

Snart är väl iaf snön borta och det blir lite varmare så jag kan åka ut m scootern. I detta trista samhälle där det inte ens finns ett fik mer än i kyrkan 3 v på sommaren. 2 pizzerior, båda med trappor in. Även vid badet är det ju " uppkliv" till kiosken. Sällskap har jag ju sällan men när det sker tar vi gärna med fika och sätter oss vid sjön. Dom gångerna lever jag för.

Funderar på om jag ska skriva o fråga nån ansvarig politiker varför vi rörelsehindrade helt plötsligt ska vara osynliga om vi "bara" behöver ledsagare. Vore man beroende av assistent har man ju helt andra chanser att komma ut. Det är skillnad på folk och folk även här.

Så nu har jag gnällt färdigt! ;-)