Idag, eller igår om man ska vara petig skulle min bror fyllt år, 61 år! Går fortfarande inte en dag utan att jag nån gång tänker på honom eller minns något vi gjort. Då har han varit död i drygt 21 år.

Hans död hände i en för oss turbulent tid, vi var mitt uppe i otaliga undersökningar och provtagningar med Elisabeth för att få klarhet i hennes konstiga viktuppgång. Idag vet vi att hennes tumör bildades redan i fosterstadiet och att det var den som hämmade tillväxten i magen, undervikten i början och senare övervikt. Den satt på hypofysen nära syncentrat.

16 maj hittades min bror död i sin säng, han var då efterlyst av oss sedan nåt dygn då han skulle kommit hem men inte kom och inte gick att få tag på. Hans kompis Claes hittade honom död i sängen.

27 maj fick vi veta, på telefon, att Elle hade en hjärntumör och att den var så stor och satt så illa att vi måste komma in på en gång för operation.

28e åkte vi in och det gjordes ännu mer provtagningar och tester och röntgen och MRT och gud vet vad innan vi fick en operation den 2 juni.

Då var min bror redan begravd och jag hade inte varit med.

Valet var enkelt då men har kännts väldigt konstigt efteråt och gör så än. Som tur var kunde vi ändå närvara vid urnsättningen med E i rullstol och permis från sjh.

Operationsdagen är den hittills värsta i mitt liv, att sitta med sin dotter i famnen och hon blir sövd inför en sån operation och vi visste inte hur hon skulle vara OM hon vaknade.

Den dagen miste jag också henne!

Ja hon överlevde men inget var eller har varit sig likt sen dess.

En ny personlighet, nytt temperament, ett nytt utseende, ny hårfärg, från spikrakt till lockigt, min lilla positiva, snusförnuftiga och glada tjej blev tyst, inbunden och frånvarande.

Hon såg saker som inte fanns och kunde helt plötsligt andra saker hon aldrig kunnat samtidigt som hon tappade mycket hon kunnat och klarat. Blev ett kolli i en rullstol som inte kunde prata, trodde vi.

Det var inte hon och fast hon idag trots alla komplikationer och nya seneffekter som ständigt dykt upp är en framåt tjej med en otrolig vilja finns inget hos henne av det som var. Men hon finns, är här och det är vi så klart otroligt tacksamma för.

Jag undrar så klart en sån här dag hur allt skulle vara om det inte hänt med Sten och Elle, obduktionen visade senare att han hade cancer också, i bukspottskörteln, han visste om det men hade inget sagt, eller så var det de han tänkt göra den där Kristi Himmelfärd då han aldrig kom hem. Jag väljer att tro så.

Min knasiga bror som jag haft så himla kul med, som gillade sin systerson skarpt och som fanns där alla år jag var ensam med Johnny. Hur vi satt på Michelangelo i Gamla stan med barnvagnen och åt Italienskt långt innan det var så inne som nu. Vi som var så lika att det hände att folk påpekade det på stan. Alla upptåg som bara hände, hur vi spontant drog ut i skärgården och bara var en hel dag. Han som pluggade juridik har ju också hjälpt mig med mycket sånt.

Hur skulle han sett ut och varit idag? Hur skulle Elle sett ut och varit om inte det här hänt? Jag kan inte låta bli att undra.

Det hjälper ju inte, jag får aldrig veta. Har pratat mycket om det här att mista ett barn, men ändå ha kvar med andra föräldrar. Ingen kan förstå det här som inte varit där själv och dom som verkligen mist kan nog bli provocerade. Men det är så, jag har mist det barn jag hade! Fick aldrig sörja eftersom hon överlevde, man skulle ju vara så ini h-e glad och det var vi ju. Men det har varit en otrolig känslokrock som satt sig i mig och förstört mycket. Mer än vad jag kanske anar själv! Att på det sen inte få ta ett riktigt farväl på en jordfästning av någon som stod så nära och att allt det här hände samtidigt, det sköt jag bort i flera år.

Till slut gick inte det längre, märktes när jag började jobba och skulle ta hand om andras barn igen. Jag hade väldigt svårt med vardagsproblemen som var på mitt jobb, borttappade vantar, bestämmelser vid mat och vila. Ja till slut var det många dar då jag inte ens tog mig dit för att sen försöka om och om igen. Där nånstans bröt också min SLE ut, en i vår familj ärftlig sjukdom som ligger latent och ofta bryter ut vid förändringar i livet.

Hos mamma bröt den ut då hon slutade röka. Hos mig betydligt värre orsaker kan man tycka. Men jag har lärt mig av en underbar kurator att det finns grader även i helvetet Det som för oss var och är "bara" kan för en annan vara lika stort trauma som vi hade.

Oj va mycket jag skrev, skulle ju bara minnas Sten! Men det här hör så mycket ihop så det går inte att bara skriva om det ena.

 

Sara - En blogg om psykisk ohälsa, MS & Livet

17 september 2015 20:18

Fantastiskt gripande inlägg. Tack för att du delar med dig. Vilken otrolig historia du har, jag beklagar verkligen sorgen.

Jag hamlade här av en slump och fastnade direkt. Idag är det min mammas födelsedag och även hon gick bort helt utan förvarning och hittades i sin säng.
Strax där efter drabbades jag av MS som förmodligen triggades igång av chocken.

http://saramodigh.bloggplatsen.se

Neta

18 september 2015 06:55

Tack och kramar till dig!

 

Carina

18 september 2015 00:54

Jag vet hur det känns och allt kommer tillbaka när jag läser det du skriver. Vi miste ju också det barn vi hade men fick ha honom kvar i en annan skepnad.
Men hade inte det här hänt hade jag inte träffat dig! Du som orkade dra igång vår anhöriggrupp. Som vågade sätta ord på våra tankar. Som peppade, peppade och peppade igen när man var färdig att ge upp. Som visste hur man skulle skriva en vårdbidragsansökan, överklaga beslut och du hjälpte oss med allt det där jobbiga som var nödvändigt ändå.
I dig har jag fått en vän jag kan ringa mitt i natten. Som vet, förstår utan att jag behöver förklara. Kan jag bara göra hälften för dig och Leif vad du/ni gjort för oss och andra familjer kan jag dö lugn.
Det är så orättvist Neta att du nu är så ofärdig och har det som du har. Att dina s.k Vänner försvunnit är för mig en gåta.
Jag och många med mig skulle kunna göra mycket om man visste att du skulle bli frisk. Du är den mesta vardagshjälte jag vet! Du har nog 100 stjärnor i himlen, minst, vid det här laget. Tack vare dig och Leif är det många som mår så mycket bättre!
Tack för att du finns! Tack för att du fanns där när vi behövde dig som mest!

Neta

18 september 2015 00:58

Tack gumman men du har ju gjort exakt samma sak som vi! Betytt och betyder lika mycket!
Vi delar en ryggsäck med ovanligt innehåll, ett innehåll ingen annan kan förstå!
Det är tur att vi, du, jag, och dom andra familjerna har möjlighet att hålla kontakten. Jag hade inte varit här idag annars!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kall avocadosoppa 1 lit vatten + fond eller kycklingbulj.tärn 2-3 mogna avocado beroende på strl 1 kn salladslök, finskuren 1 brk creme fraiche 1 msk torkad dill Salt & sv.peppar En doft cayenne om så önskas 100 g fetaost Servera med...

Gurk & Avokadosoppa 1 gurka 2 avokado 1 hönsbuljongtärning 4 dl vatten 3 msk press citron 3-4 msk olivolja Salt, sv.peppar & lite cayenne 3 msk finhackad dill 1 kn gräslök, hackat Krutonger Skala gurkan och skär den i bitar H...

Ja Den stora älgvandringen alltså. 87 älgar har summit över. L tror det är rekord. Det roliga tycker jag också är alla andra djur man får se liksom på köpet. Järv, björn, lo, ren, grodor, örnar, orrar, svanar, änder, ejder och en massa andra fåglar...

Hade tänkt sova länge idag. Men så klart vaknade jag tidigt då. Om jag nu bestämmer, utan att sätta väckning i morgon att jag ska vakna tidigt då, så kanske jag får sova iaf då. Haha! Christine och Marcus var här idag. Vi fikade lite och dom kom ...

Vårblommor i Uppsala Lite picknick med sushi och jordgubbar i Stadsparken. Fick en direktleverans av kaffe och nygjorda chokladbollar av dotra i världens sötaste kasse. Vi promenerade ut mot Kunsängarna såg bron som höll i...