Klicka på bilden så blir den större 

Det här känns himla aktuellt just nu i och med att jag hade mage att föreslå ett ändrat julfirande i år. Orsaken är då mina ledbesvär och att jag har svårt att gå i en trappa utomhus utan att kunna stödja mig ordentligt.

Vad jag har lärt mig om den delen av släkten är iaf att dom inte ens kan stava till empati och att dom inte har nån som helst känsla för mig eller oss om jag ska räkna in Elle.

Att rubba deras julfirande några timmar mitt på dan på julafton det går inte. Kanske snålheten var inblandad också eftersom jag sa att det isf skulle bli knyt.

En av mina yngre släktingar skrev t.o.m på facebook, "Ska jag inte få fira jul hos NN som jag är van bara för att du har fått för dig att du inte kan gå i trappan"! Ja men tack lilla vän du är rätt rökt här nu.

Den trappen är utomhus med järnräcke som blir halt och inte ger något stöd, jämfört med min trapp  inomhus, bara 3 trappsteg och där jag har anpassning till just mina besvär. Har ju svårt att gå i den ändå och gör det  av den orsaken bara 1-2 ggr i veckan.

Jag ville ju bara att alla inklusive mina barn som också är vana att fira med dom skulle få göra det tillsammans som vanligt och erbjöd mig att vi kunde vara här på lunchen. Det är nämligen från lunch till fram emot 5-6-tiden vi brukar vara tillsammans allihop och sen hade ju alla kunnat åkt dit dom är vana då.

Argumenten var ju att ingifta släktingar skulle få sitta själva om dom inte ville komma hit. Ja men dom är 40+ och jag tror dom hade klarat det dom timmarna också faktiskt. Dom barn som finns där är tonåringar.

Jag bjöd iaf med dom och erbjöd hämtning i stan för att alla skulle kunna komma.

En av dom tyckte att dom skulle lyfta in mig, en annan skulle hyra trappklättrare.

Varför i hela friden skulle ja utsätta mig för det? Sätt det i kontrast mot att dom inte vill komma hit för det är ju bara det, det handlar om.

Här är vi 2 st som inte går helt problemfritt i trappor och att min familj då får sitta själva i jul det är tydligen helt i sin ordning.

I ilskan när jag hörde tveksamheten så sa jag "Ja kan ni inte ställa upp på det här för min skull då ska jag ta mig 17 säga upp beknatskapen med hela bunten" sånt man säger i ilska och frustration, så klart jag inte gör det då skulle ju mina barn inte kunna träffa dom heller och dom måste ju få bilda sig egna uppfattningar.

Men jag har ju också insett att det inte finns nåt som kan hindra min uppfattning om somliga och varför ska jag fortsätta umgås med folk som uppenbarligen skiter fullständigt i mig bara för vi är släkt? Eller som är så svaga i sin egen identitet att barn eller make eller vad det nu är får tycka åt dom, vågar helt enkelt inte ha en egen vilja, skrämmande tycker jag! Curling på hög nivå.

Allt det här handlar ju om hur man ser på det, hur medkännande man klarar av att vara  och hur man lägger fram det för sina barn.

Den här släktingen vi brukar vara hos är också rätt till åren kommen så ändring i firandet kan ske inom kort iaf. Och det förstår jag ju nu, att då kommer vi inte alls att träffa den delen av familjen.

Ja vi överlever, vi har varandra vi 4 men vi gör det i vetskap om den oviljan och det förstör ju våran jul lite. Och jag är glad över mina tjejers reaktion som tyder på att vi iaf lärt dom hänsyn, omtanke och empati.

Jag tänker ta mig 17 inte be om ursäkt för mitt handikapp, det finns där och är inte självförvållat. Och jag tänker inte förstöra julkvällen eller juldagarna då mina barn och barnbarn kommer hit för att göra något som jag får så ont av. Det finns inte på kartan.