Visst blir man lite tagen av alla öden det berättas om och jag vet ju kanske lite mer om det efter som jag varit i det som mamma, vilket jag inte ens vill att min värsta ovän skulle behöva gå igenom. Inte för jag har några ovänner vad jag vet men ändå, ja ni fattar. Samma vecka Elle las in på sjh 7 år gammal, och dagen innan hennes op begravdes min bror som också dog i cancer. Jag var alltså inte på min brors begravning. Det var självklart då, men efteråt har det kännts hemskt.

Det absolut värsta jag gjort i mitt liv dock, är att sitta med mitt barn i knät när hon sövdes och vi inte visste om hon skulle vakna igen eller om hon gjorde det, till vad. Men det fanns inget alternativ för hade dom inte gått in och tagit bort tumören hade det inte funnits något av henne kvar.

Fast jag miste mitt barn, min dotter den där dagen 2 juni -94 kl 09.02 Det jag fick tillbaka var inte vad jag haft.

Jag vet att en del blir oerhört provocerade när jag säger så men så var det, hon överlevde ja, men det var inte hon. Jag tror man måste gått igenom det här själv för att förstå men tänk er att mista sitt barn och inte få sörja det, för precis så var det för oss.

Nu var det inte så illa det som blev heller, men i början trodde vi inte hon skulle bli så pass frisk som hon ändå är idag, det dröjde flera veckor innan hon sa något, och då  -"mamma jag vill åka till Holmen" har väl aldrig packat bilen så fort nån gång. Det var på midsommarafton. I slutet av den sommaren kunde vi också lämna tillbaka rullstolen och hon gick själv igen, det var stort! Hon fick ett återfall -98 då tumören växte igen men sen har det varit lugnt.

Jag tycker så klart det är jätteviktigt att samla in pengar till forskningen men ibland kan jag känna att ett räddat liv ska också levas! Otroligt många som blir frisk från cancer blir ändå inte friska. Det kommer annat som effekter av strålningen t.ex

Jag ser ju hur E får kämpa med ekonomin t.ex att leva på en summa penagar motsv ett dåligt betalt halvtidsjobb är inget lyxliv precis. De jobb hon haft har ju alla varit s.k arbetsträning.

Om det ändå funnits lite ekonomiskt stöd till henne och hennes medsystrar, stöd som skulle gå oavkortat till att göra livet enklare och roligare. Utöver de pengar hon har nu.

Hon har ju inga kognitiva skador och skulle nog kunna orka med ett halvtidsjobb i en hyfsad tyst miljö, alt. jobba hemifrån och bara åka in ibland. Hon har ju en bra grafisk utbildning och är urduktig på att göra broschyrer, prospekt och hemsidor m.m

Men vem anställer en överviktig tjej som går med rollator och har begränsad ork? Om ni anar vad mycket fördomar det finns där.

Men det är min högsta önskan nu att hon ska få ett betalt jobb så hon klarar sig utan bidrag. Då kan hon ju också få åka på arbetsresor på färdtjänsten för 600/månaden ist för nu ca 100 /enkelresa. Nu skjutsar ju L så mkt han bara orkar o kan men vi kommer inte att finnas i evighet. Och det börjar bli drygt med alla dessa väntetimmar i stan, går väl an på sommarhalvåret men nu kommer vintern.

Ja mycket kommer tillbaka till mig en sån här kväll och efter ett sånt här program.