Blev en diskussion på fejjan om relationer häromdan, frågan var "Skulle du kunna ge upp på ditt barn och isf av vilken orsak?"

Det här är ungefär vad som kom fram där och i senare samtal.

Först svarade alla tvärt nej, eller aldrig. Där kanske dom flesta hade mindre barn eller mest döttrar.

Men sen kom min kloka kompis Eva in och skrev "Jo om dom struntade i mig totalt eller utnyttjade mig"

Senare, ja om mitt barn gjorde som pappan på Dalarö eller som Breivik, ja då var vi inne på extremfall.

Ja tror att som regel har vi mammor mest kontakt med våra döttrar när dom bildar egna familjer, killarna klarar sig själva på nåt vis. Visst finns det undantag så klart.

Men vad är acceptabelt? Är det t.ex ok att "aldrig" höra av sig, glömma Mors dag o födelsedagar? Eller komma med dåliga bortförklaringar, ni vet som i sången.

Jag tycker inte det, jo kanske om man kommer eller ringer lite då och då, då är det kanske inte hela världen, men om dom aldrig hör av sig annars skulle jag nog bli väldigt besviken om dom glömde min födelsedag eller bara struntade i Mors dag t.ex

När var du hemma hos dina föräldrar senast?

Är det skillnad på hur söner och döttrar gör då? Man hoppas ju inte det. Är det skillnad på hur långt bort från föräldrarna man bor då? Där var väl de flesta överens om att med dagens teknik behöver det inte vara så.

Men sen finns dom ju där ändå, sonen Breivik, pappan som bränner inne sina barn och en farmors/farfars barnbarn. Pappan/mamman som struntar i sin tonårsdotter för hon väljer att bo hos den andra föräldern. Pappan/mamman som bara ägnar sig åt sin nya familj och "glömmer" barnen från det tidigare förhållandet. Pappor/mammor som inte levt med sina barn nånsin eller som har flera barn med olika mammor och ändå inte har bra kontakt.

Hur funkar dom? Hur tänker man? För mig är det en gåta.

Dåliga relationer med f.d partners verkar vara mer regel än undantag, jag är själv inget undantag där. Fast det fixade sig när barnbarnen kom, ibland får man skärpa till sig.

Sen svärxxxx-problemet, hur många relationer är förstörda mellan föräldrar - barn p.g.a det? Finns så klart men det tyder ju på dåligt kurage från den egna avkomman.

Hur mkt ska man lägga sig i? Ingenting så klart! OM inte det finns barn med som far direkt illa.

Ska man ligga på för att få träffa sina barnbarn? Ja till en viss del så klart men det är väl annars föräldrarnas skyldighet.

I vilket läge kan man helt strunta i sina föräldrar? Om man mår direkt dåligt av att träffa dom, kan vara t.ex missbruk eller psykisk sjukdom. Annars finns inga ursäkter för det.

Kompisrelationer då? Ja där märker man väl snart vilka som man mår bra av att umgås med. Där togs också falskhet upp, finns mkt sånt och här kan man ju som tur är välja själv. Vänner som sviker? Skulle jag kunna skriva en avhandling om, man behöver bara få ett sjukt barn. Fast med facit i hand var dom ju inga vänner. Fanns andra som kom till ist, som tur var.

Arbetskamrater har man ju lite svårare att bara strunta i, förekommer nog mer falskhet och direkt mobbing på många arbetsplatser än man kan tro. Skrämmande tycker jag. Hur gör man där? Jag har inget riktigt bra svar tyvärr.

Kompisar på nätet? Kan man ha "riktiga vänner" där? Jag är tveksam men visst finns det undantag, min erfarenhet är att dom nog får hålla sig inom kategorin "bekanta" med några få undantag. Undantaget är då för det mesta folk som man träffat IRL senare och lärt känna men även där har vi praktexempel på falskhet. De flesta hade nog samma erfarenhet. Lätt att utge sig för något man inte är på nätet.

Ja det var många reflektioner, alla är inte mina egna. Men nog skulle man kunna ha samtalsämnen länge om sånna här saker som min vän E så klokt uttryckte det. Som för övrigt är en nätvän som blev en vän. ;) slog det mig nu.