Jag är ju inte längre aktiv i den stödgrupp vi hade och som L och jag en gång bildade för familjer då främst föräldrar till barn som drabbats av hjärntumör.

Men jag står på en telefonlista som dom har på barncancerfonden för "särskilt ömmande fall" och jag är ju aktiv i den föreningen.

Idag var jag ensam hemma och den fasta telen ringer. I andra änden fanns en förtvivlad pappa. Eller inte bara förtvivlad utan ledsen, uppgiven, förbannad och hysterisk.

Jag hörde knappt vad han sa de första minutrarna men så småningom fick jag klart för mig att han hade fått besked om att ingen mer behandling skulle sättas in på hans 8-åriga son.

Sonen hade fått sin livsdos av strålning och nu var det ett tredje återfall. Läkaren hade sagt att cellgifterna inte skulle hjälpa för han svarade inte på det längre, tumören var inte operabel, satt i CNS. (centrala nervsystemet)

Jag kan ju inte göra så mycket annat än att lyssna och oftast så är det ju bara det dom behöver också. Det enda jag kunde göra var ju att tipsa om att dom kan få göra saker, "Min Stora dag" låter ju svårt sjuka barn göra saker med sina familjer. Dom hade varit på Almers hus men jag tipsade om att dom kunde få komma tillbaka. Berättade också om de andra stugorna vi har bl.a i Sälen.

Rekommenderade honom att sjukskriva sig den tid som var kvar och vara med sin familj så mycket det gick.

Min känsla blir ju maktlöshet, han frågade om jag kände till andra behandlingar utomlands, i USA och så, desperat gripande varje halmstrå. Någon hade sagt att dom kanske kunde bli hjälpta där. Ja vad svarar man, Sverige har ju den bästa tänkbara vården när den fungerar och personalen får ägna sig åt det ist för att oroa sig för att dom är för få.

I Stockholmstrakten är det tydligen så illa att personal börjar säga upp sig, dom orkar inte och vem kan klandra dom.

Jag saknar min kompis Nadja något så enormt när jag får de här samtalen, vi hade varann som bollplank och stöd, hon jobbade också som stöd för familjer och hon och jag hade samma erfarenhet, en erfarenhet man inte kan dela med andra.

Nadja som också bodde granne med oss ute i Siggis på somrarna är död sen några år. Cancer även där.

Jag vet inte om jag hjälpte den här pappan så mycket idag, men jag gjorde så gott jag kunde. Jag har ju aldrig själv fått ett sånt här besked så det är svårt att sätta sig in i situationen. För oss gick det ju "bra"

Jag kommer däremot garanterat att tänka på familjen det sista jag gör innan jag somnar ikväll och förmodligen det första jag gör i morgon. Hade dom funnits på "mitt" sjukhus hade jag förmodligen försökt träffa dom. Han bad att få ringa igen, det gör dom alltid men det är sällan det händer.

Ja jag behövde skriva av mig det här! 8 år, han borde ha hela livet framför sig! Varför föddes han? Vad var det för mening? Varför i helvete får barn cancer?

Låg och bloggade från paddan i natt men tror jag fick med allt väsentligt iaf    Hade en kul kryss men tror aldrig jag har sett så mkt folk på nån av båtarna båtarna nån gång. Och dansbandskryss i all ära men det slår ju inte Malung. Vi saknade både mygg, sommarvärme och Brattburgarna   ska dom nu ha en dansbandsvecka på båten får dom väl anstränga sig lite   

Nej men ärligt Brattburgare hade dom väl kunnat ha som nattmat nånstans, har aldrig stött på det någon annanstans än där uppe så tänk vilken marknadsföring det blivit.   För er som inte vet vad det är så är brattburgare en korv som görs i Lima, grillas och säljs under dansbandsveckan i Malung i hamburgerbröd med tillbehör. Tror inte det är särskilt många av dom 40 000 dansare som är däruppe under veckan som inte går hem med en sån i näven.   

Snön fortsatte att falla både i natt och idag så skottat har dom fått göra här flera gånger idag.

Såg också att en av grannarna hade fått in en bil i trädgården i fredags, den stod i den och av staketet var det bara kaffeved. Jag brukar ju skämta om att vår gran behöver tas bort och sagt att ska dom köra åt fanders kan dom ju ta den men åt rätt håll, nu fick bäste R det nästan så med sina tallar.   Nä vi får nog ringa Kalle innan det händer. Mysiga Kalle som var gift med vår dagmamma så han har vi känt länge.

Vi har bott här i 28 år nu till midsommar, inte klokt. Nu vet vi inte hur vi ska göra när L själv inte kan måla o fixa med kåken men vi har ju inga skulder just på huset så vi bor ju attans så billigt. Tur det med våra låga pensioner men man har ju inte råd att leja för nåt ändå. Men nog vore det skönt att slippa snön, går väl an så länge C bor hemma men sen då, hon är ju flygfärdig. Frågas efter hus titt som tätt i bytråden. C vill ju helst bo kvar så hon får väl ta över, eller så får vi ha det här kvar som sommarstuga  kanske. Delad vårdnad av hus, kan man ha det?   

Nu har vi 4 helger på raken då vi har grejer vi ska på, födelsedagar varav en här, danser och lite middagar. Jag klagar inte men känns lite mastigt. Måste dessutom få in tid för en bloggträff också. Veckorna går undan i flygande fläng hinner knappt känna att det är måndag förrän det är fredag igen.

Men å andra sidan kommer februari att gå fort och sen kan det ju få bli vår och ingen upprepning av 2010 tack! Var faktiskt och kikade på julrosorna innan den här snön kom och knopparna syns.

Påsken är ju ganska tidig i år med men då ska det ju bara vara vår, och på nåt sätt blir det ju alltid det.

Nu ska jag göra en runda innan det är dags att slå igen ögena som min farmor sa.

Ha det gott och sov gott med!