Mina ord och tankar

Alla inlägg den 17 september 2015

Av Neta - 17 september 2015 00:35

Idag, eller igår om man ska vara petig skulle min bror fyllt år, 61 år! Går fortfarande inte en dag utan att jag nån gång tänker på honom eller minns något vi gjort. Då har han varit död i drygt 21 år.


Hans död hände i en för oss turbulent tid, vi var mitt uppe i otaliga undersökningar och provtagningar med Elisabeth för att få klarhet i hennes konstiga viktuppgång. Idag vet vi att hennes tumör bildades redan i fosterstadiet och att det var den som hämmade tillväxten i magen, undervikten i början och senare övervikt. Den satt på hypofysen nära syncentrat.


16 maj hittades min bror död i sin säng, han var då efterlyst av oss sedan nåt dygn då han skulle kommit hem men inte kom och inte gick att få tag på. Hans kompis Claes hittade honom död i sängen.

27 maj fick vi veta, på telefon, att Elle hade en hjärntumör och att den var så stor och satt så illa att vi måste komma in på en gång för operation.

28e åkte vi in och det gjordes ännu mer provtagningar och tester och röntgen och MRT och gud vet vad innan vi fick en operation den 2 juni.

Då var min bror redan begravd och jag hade inte varit med.

Valet var enkelt då men har kännts väldigt konstigt efteråt och gör så än. Som tur var kunde vi ändå närvara vid urnsättningen med E i rullstol och permis från sjh.


Operationsdagen är den hittills värsta i mitt liv, att sitta med sin dotter i famnen och hon blir sövd inför en sån operation och vi visste inte hur hon skulle vara OM hon vaknade.

Den dagen miste jag också henne!

Ja hon överlevde men inget var eller har varit sig likt sen dess.

En ny personlighet, nytt temperament, ett nytt utseende, ny hårfärg, från spikrakt till lockigt, min lilla positiva, snusförnuftiga och glada tjej blev tyst, inbunden och frånvarande.

Hon såg saker som inte fanns och kunde helt plötsligt andra saker hon aldrig kunnat samtidigt som hon tappade mycket hon kunnat och klarat. Blev ett kolli i en rullstol som inte kunde prata, trodde vi.

Det var inte hon och fast hon idag trots alla komplikationer och nya seneffekter som ständigt dykt upp är en framåt tjej med en otrolig vilja finns inget hos henne av det som var. Men hon finns, är här och det är vi så klart otroligt tacksamma för.


Jag undrar så klart en sån här dag hur allt skulle vara om det inte hänt med Sten och Elle, obduktionen visade senare att han hade cancer också, i bukspottskörteln, han visste om det men hade inget sagt, eller så var det de han tänkt göra den där Kristi Himmelfärd då han aldrig kom hem. Jag väljer att tro så.

Min knasiga bror som jag haft så himla kul med, som gillade sin systerson skarpt och som fanns där alla år jag var ensam med Johnny. Hur vi satt på Michelangelo i Gamla stan med barnvagnen och åt Italienskt långt innan det var så inne som nu. Vi som var så lika att det hände att folk påpekade det på stan. Alla upptåg som bara hände, hur vi spontant drog ut i skärgården och bara var en hel dag. Han som pluggade juridik har ju också hjälpt mig med mycket sånt.

Hur skulle han sett ut och varit idag? Hur skulle Elle sett ut och varit om inte det här hänt? Jag kan inte låta bli att undra.

Det hjälper ju inte, jag får aldrig veta. Har pratat mycket om det här att mista ett barn, men ändå ha kvar med andra föräldrar. Ingen kan förstå det här som inte varit där själv och dom som verkligen mist kan nog bli provocerade. Men det är så, jag har mist det barn jag hade! Fick aldrig sörja eftersom hon överlevde, man skulle ju vara så ini h-e glad och det var vi ju. Men det har varit en otrolig känslokrock som satt sig i mig och förstört mycket. Mer än vad jag kanske anar själv! Att på det sen inte få ta ett riktigt farväl på en jordfästning av någon som stod så nära och att allt det här hände samtidigt, det sköt jag bort i flera år.

Till slut gick inte det längre, märktes när jag började jobba och skulle ta hand om andras barn igen. Jag hade väldigt svårt med vardagsproblemen som var på mitt jobb, borttappade vantar, bestämmelser vid mat och vila. Ja till slut var det många dar då jag inte ens tog mig dit för att sen försöka om och om igen. Där nånstans bröt också min SLE ut, en i vår familj ärftlig sjukdom som ligger latent och ofta bryter ut vid förändringar i livet.

Hos mamma bröt den ut då hon slutade röka. Hos mig betydligt värre orsaker kan man tycka. Men jag har lärt mig av en underbar kurator att det finns grader även i helvetet Det som för oss var och är "bara" kan för en annan vara lika stort trauma som vi hade.


Oj va mycket jag skrev, skulle ju bara minnas Sten! Men det här hör så mycket ihop så det går inte att bara skriva om det ena.

Presentation

Fråga mig

9 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15
16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards