Läste just ett inlägg om alkohol på fejjan. En kille som kommit till en väldigt bra insikt.

Fick mig ju att minnas hur alkoholen föstört vår familj. Jag är ju uppväxt med en pappa som hade problem med den. En gång sa han till mig att det var mitt fel, att han inte fått det liv han velat. Han blev ju tvungen att gifta sig. Jag tror ju mer att felet var att han var lite tung i gumpen ;-D Men det gjorde ont att höra dom orden.

Ok att jag var en strulig unge som hellre var hos mormor o farmor än hemma. Gjorde väl en tonårsrevolt och flyttade hemifrån så fort det gick. Hade mina fyllor jag med men inte många ggr.

En period när J var riktigt liten var jag helt vit, men när jag sen fick kompisar som kunde dricka utan att spåra ur som han gjorde blev jag som trygg i att jag också kunde dricka. Jag blev inte som han.

Jag gav upp på pappa när J var 6 år, den julaftonen skulle vi dit hela barnaskaran på jullunch, något hans dåvarande fru fick sköta själv för p låg stupfull i sovrummet. Jag ville inte att J skulle uppleva det jag gjort så jag gick därifrån så fort jag kunde utan att vara oartig mot frun. Sen sågs vi bara sporadiskt. Aldrig hos honom eller mig. Han köpte julklappar och födelsedagspresenter till syrrans barn men aldrig till mina, inte ens till J. Tjejerna har han träffat en gång på brorsans urnsättning. Då hade vi precis opererat E för hennes hjärntumör.

Jag har inte saknat honom, men så klart saknat en pappa och en morfar till mina barn. Jag såg ju runt omkring mig hur det kunde vara. Rune blev så klart en standin när mamma och han träffades och han har nog betett sig mer som pappa mot mig än min egen gjort under hela mitt liv. Men det blev ju konstigt när man hade en annan som levde också.

Länge fungerade han också socialt och klarade av att jobba. Var dock en helt annan hemma, mamma stod ut länge, för länge, men till slut gick det inte längre. Det var i den vevan han spårade ur totalt.
Jag kunde gå på Baldis och dansa och han var där, alltid dyngrak. Behandlade varann som luft. Inte många av mina vänner visste vem han var. Tur det för då hade jag fått skämmas många ggr. Det gjorde jag ju ändå men höll det alltid för mig själv.

Det var en lättnad för mig när han dog, jag sörjde inte alls! Syrran som ju var yngst av oss drog ett tungt lass tillsammans med hans frus dotter. Den frun stack också men dom skilde sig alldrig. Varför vet nog bara dom. Jag hjälpte till lite jag med men mest med administrativa saker. Ringa samtal och så. Mest under en period då den frun betedde sig underligt.

Alkohol kan förstöra så mycket, att det ska vara en sjukdom köper jag inte! Det är inte det minsta synd om en missbrukare ingen har väl tvingat dom att börja?

Med åren har jag börjat dricka mer sällan. I goda vänners lag, javisst och det händer också att L och jag tar ett glas vin till maten men det stannar oftast där. Jag övergår gärna till vanligt vatten även då vi har gäster, kan bli 2-3 glas vin innan men ytterst sällan, oftast bara 1. Ju äldre jag blir ju mindre dricker jag. Starksprit har jag inte druckit på väldigt länge och en öl kan jag dricka nån gång. Vi har aldrig haft alkohol på jul, inte ens i glöggen. Blossas alkoholfria är ju ändå godast ;-)
L har inte heller varit så mkt för öl o vin tack o lov. I hans familj dracks det inte mkt heller.

Kanske anses jag/vi som torra och tråkiga, när vi stod säsong på en camping var vi nog dom enda som inte drog upp en öl det första vi gjorde då vi kom ut. :-D vi sparde tills vi grillade på kvällen om vi drack nåt.
Åker vi båt däremot så tar vi vin till maten och vi kan dricka nåt gott senare. Oftast en kaffedrink. Men då är det ett speciellt tillfälle. Fest liksom.
Tror vi överfört en human syn på alkohol till tjejerna också. J däremot är nog mer öppen och en öltyp. Inget missbruk på något sätt dock. E dricker inte alls och C dricker med sina kompisar men med måtta.

Oj det här blev långt! Men det var mina erfarenheter.