Finns så himla många "dagar" nu för tiden, men den här känner jag lite extra för. Nedanstående text är kopierad från www.pytteliten.net som också säljer ett band med ett litet fotavtryck på, det symboliserar små steg i livet.

"I Sverige föds cirka 6 000 barn för tidigt varje år. Det innebär att närmare 12 000 föräldrar per år får prematurfödda barn som behöver vårdas på sjukhus.

Men det är bara halva sanningen. Mor- och farföräldrar, syskon, släkt och vänner - alla i familjens omgivning berörs av svåra känslor när ett barn föds för tidigt.


Alla föräldrar får inte stanna hos sitt nyfödda barn på sjukhuset. Trots att forskning visar att barn som vårdas hud mot hud av sina föräldrar dygnet runt både mår, andas och växer bättre - och kräver kortare sjukhusvistelse.

Både för barnets välbefinnande och för föräldrars anknytning till barnet är det av stor vikt att föräldrar får bo tillsammans med sina barn. Frågan är därför en av de viktigaste för landets föräldraföreningar.


Den 17 november är den internationella prematurdagen och uppmärksammas för första gången år 2010. Hela november månad skulle kunna bli en tid för ökad medvetenhet om våra älskade prematurbarn och om våra hjärtefrågor angående neonatalvård."

Vår äldsta flicka Elle föddes som prematur dryga månaden innan BF. Hon var tillväxthämmad i magen p.g.a en hypofystumör, något vi var lyckligt ovetande om i 7 år. Hon vägde vid födseln 1680 goch var. 43 cm lång. Jag kunde ha henne i min handflata, hela ryggen och rumpan fick plats och jag kunde stötta huvudet med fingrarna.
Det här är 30 år sedan nu i januari och på den tiden då sjukvården fortfarande hade resurser. Vi fick lära oss kängrumetoden och hade den turen att hon andades hela tiden själv, fick bara lite syrgas första dygnen som stöd. Hon sondmatades med bröstmjölk, tyvärr inte min egen. Turbulensen och traumat runt födseln som gjordes med kejsarsnitt, ett s.k akutsnitt gjorde det svårt för mig att få mjölken att rinna till. Jag kämpade och pumpade några veckor men fick till slut ge upp för att ge ersättning i stället.
När vi väl blev utskrivna nån vecka innan hon skulle födas fick jag, efter någon dag hemma en infektion i snittet, det tömde sig på var och blod och behövde tömmas och läggas om varje dag i flera veckor.
Vi bodde som tur var nära Årsta centrum där vårdcentralen var. Januari -87 var extremt kall med temperaturer under -20 gr. Vi fick ta ut henne direkt, jag kunde inte gå dit själv från början, då hade jag fått frostskador i såret. Gick väl an så länge L var hemma och kunde köra mig dit men så småningom var det barnvagnspromenad som gällde.

Hon hade dåligt med underhudsfett men hade hela tiden en stegrande kurva och kartade på sig bra. Alltid minst så klart. Men tidigare än jämnåriga, var precis som att hon tog igen sin dramatiska start på något vis.
När hon gick i lekis började hon plötsligt gå upp i vikt, klaga på huvudvärk, kräktes på mornarna, för att direkt efter kunna äta som det inte hänt. Blev så trött och orkade inte leka. Blev nästan som deprimerad.
I början var jag glad åt viktuppgången, då var det bara det och inget av det andra. Det gick helt plötsligt att ha en kjol på hennes kropp. Men det gick snart överstyr och vi sökte så klart för det. Vi såg ju att det var något som var fel.
Tog lång tid innan vår oro delades av sjukvården men så småningom upptäcktes en tumör stor som en valnöt på hypofysen. Och på den vägen är det och har varit sen dess. Åtskilliga behandlingar, operation och nya diagnoser.
Men det är en annan historia.

I en sån här bodde hon de första veckorna.