Kom i en rolig diskussion idag om ensambarn. Och då ensambarn som kommit upp i ålder. Är dom mer egoistiska än andra människor? Tycker dom att världen kretsar runt den egna axeln?
Min erfarenhet är att en del, inte alla så klart, nog har svårt för att anpassa sig iaf. En del har nog svårt för att ta hänsyn med, men det kan ju iofs bero på hur dom lever och vad för slags jobb dom har.
En tolerant pojkvän/sambo/make som låter en sån flickvän/sambo/fru " hållas" och tvärtom så klart gör dom nog en otjänst. Dom får ett ganska abrupt uppvaknande då barnen kommer sen.
Det var det det handlade om idag. :-D
Känner också några ensambarn som aldrig varit i nåt längre eller stadigt förhållande, barnlösa och allt från 40 och uppåt.
Där märks det väldigt tydligt att man bara haft sig själv att tänka på. Att hjälpas åt om man är borta t.ex är det inte alla som fattar att man ska. Undantag finns så klart.
Ja det blev iaf en kul diskussion och en dråplig berättelse om hur den jag pratade med gett tillbaka med samma mynt och inte ens dukat av efter sig hos en ego som aldrig gjorde det hos dom. Men som inte ens verkat fatta varför hon gjorde så här. Ibland går det inte in, och vi var rörande överens om att dom bjuder man helst inte hem igen, om det inte är släkt som man "måste" umgås med då.
Har ni sånna erfarenheter?
Själv fick jag också en tankeställare, är ju inget ensambarn men för att jag har ju haft svårt att plocka undan borta hos nån nu när jag går så illa, men brukar ju ändå försöka hjälpa till med sånt jag kan sitta att göra. Frågar alltid om jag kan göra något!
Och kan jag inte ta undan efter mig ser jag till att L eller nån av tjejerna gör det. Bättre det än att jag ska vingla omkring och kanske slå sönder något. Mina är ju så vana att hjälpa mig nu att dom nästan blir förvånade om jag ändå gör nåt "bärande" själv. ;-)
Hur gör ni borta? Lämnar ni glas o porslin där ni suttit? Hjälper ni till att t.ex Diska, duka och duka av? Jag är då omgiven av vänner som gör både det och mer därtill.

Ja förutom det så har det inte hänt så mkt idag mer än det löpande. E och jag har pratat lite om vad vi ska äta i Nyår. När jag fyllde år överraskade ju tjejerna med cateringbuffe' från Maxi

Det var rostbiff, 2 olika sorters skinka, kycklingspett, salami, ostar, frukt, mozarella och tomatsallad, bröd och pot.sallad Tror det kostade 139kr/pers och man måste beställa för minst 4 pers.
Fast nu blir ju vi vad vi vet nu iaf, bara 3. Man kan väl iofs ta för 4 ändå. Men samtidigt är vi ju så vana att äta skaldjur på nyår nu så vi funderade på om vi skulle göra nåt liknande själva. Fast med skaldjur då och skippa pot.sallad och göra nån god röra ist. Och nåt kycklingspett kan man ju lägga till. (Har en nygjord rostbiff med.) ;-) Vi gillar ju plockmat. Jag tror till och med att jag har det mesta hemma utom hummer och den frukten och jordgubbar.
Ja vi får väl se hur det blir eller om vi kör som vi brukar. Det var nog iaf den enda " viktiga" saken vi pratade om idag tror jag.

Nu ska jag avveckla dagen tror jag. Ute har nog vinden avtagit lite iaf, blåst som 17 idag. Snö har vi igen också, typ 1 cm eller så. ;-) vitt och ljust iaf.

 

Ella

28 december 2016 08:04

Spontant skulle jag nog säga att det beror väldigt mycket på hur familjen i övrigt ser ut och fungerar. Jag är ensambarn, men har snarare behövt få hjälp med att jag inte klarar av att prioritera mig själv. Antar att det i mitt fall i hög utsträckning beror på att jag vuxit upp med en förälder med psykisk ohälsa, som jag i princip tagit hand om sedan jag var på tok för liten för att egentligen klara av det. Och som absolut inte orkade med att ta hand om mig så mycket som jag skulle behövt, tyvärr. Jag blev dock som liten ofta kallad bortskämd och dylikt just för att jag var ensambarn, både av lärare och andra barn. Jag är akademiker och rör mig därför mest i kretsar bland andra akademiker. Där har jag träffat på en hel del ensambarn med mycket empati som kommit mer välfungerande familjer än min egen. Familjer där föräldrarna sett det som en självklarhet att alla hjälps åt, även om familjen varit liten och det kanske inte varit lika stort behov av samarbete som i en större familj. Sen vet jag också om ensambarn med helt andra egenskaper (dock hittills inga akademiker) som faktiskt är egoistiska, men sådana verkar det finnas ganska många av även bland människor som har syskon. Jag antar att det ibland helt enkelt kan vara så att föräldrar "glömmer bort" vikten av gemenskap lättare när den inte är lika "nödvändig", vilket den kanske inte är i familjer med färre barn. Däremot har jag svårt att tänka mig att barn i välfungerande familjer med empatiska föräldrar som poängterar vikten av samarbete och med normala umgängeskretsar, faktiskt skulle löpa en särskilt mycket större att bli mer egoistiska än barn med syskon i samma situation. Så sammanfattningsvis, jag tror att det är viktigt att man som förälder, oavsett antalet barn, är noga med att involvera hela familjen och visa både med ord och handlingar vad empati och hjälpsamhet innebär.

Neta

28 december 2016 23:45

Det är ju det jag skriver också, som du skriver i din första mening och att det så klart inte gäller alla

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När vi åkte hem igår regnade det och det hade också regnat massor under em det syntes på vägen. Från att vi åkte på 55an ungefär var det torrt och inget spår av regn fanns. Inte här hemma heller och det är mkt torrt i naturen. Regn skulle behövas här...

19 mil enkel resa och det är andra gången vi gör den ihop. Gjorde den i januari förra året också. Gillar att göra saker med L eftersom vi känner varann så bra. Gillar bilresorna också då vi ptatar om allt mellan himmel o jord. Saker vi gjort som ...

Uteplatsen är sopad. Presenningar borta. Och möblerna avtorkade och dynorna ute. Möblerna på framsidan är också ute. Bytte till dom nya stolarna på baksidan och det blev bättre. Det var dock lite för kallt för att stå och plantera så det spars ...

Förberedande samtal med prästen inför begravningen gick bra idag. Att få prata om mamma på det viset och minnas tillbaka va också lite mysigt. Man kom på hur det var när man var liten och hur det blev efter mammas och pappas skilsmässa. Vilken skilln...

Iaf ett par nätter ha ha! Så skönt att få prata av sig om allt. Känna stödet från nån som känner mig och som förstår mig precis. Han följer med mig som stöd till prästsamtalet om begravningen i morgon också. Kanske inte ända in på mötet men finns...