Äntligen slipper du den fasansfulla värken, hemlängtan och allt du inte riktigt förstod på slutet. Kvar blir vi som minns dig som den mysiga människa du var, vänligheten själv och ditt stora hjärta som räckte till alla barn och barnbarn även vi som inte var biologiska.
Allt började med en sjukdom på C och slutade med en annan på samma bokstav. Hatar båda nu!

Elle sa idag att du alltid frågade om skolan, hur det gick och vad ni gjorde. Du var genuint intresserad av Rs och Es sport och ni pratade om det dom gånger ni sågs, oftast hos oss vid jul eller födelsedagar.

Du var stor i din sport under dina glansdagar. Svajen visste alla bordtennisspelare vem det var. Inte så många år sen du tog dina seniortitlar som du ödmjukt tyckte va kul bara. Boulen hittade du och mamma tillsammans, nu får hon spela utan dig.
Du var som ung duktig även i fotboll, lite av Tobos stolthet har jag förstått. Då kände vi inte dig.

På tisdag skulle du fylla år, vi som haft vår månad tillsammans. Nu blir jag ensam i den.

Du har funnits vid mammas sida så länge, J var väl bara något år. Tjejerna har haft dig hela tiden. Du var mer pappa åt mig och morfar till min tre än orginalet någonsin varit. J kallar dig Runegubben, du har nog betytt mycket för honom som kunde jämföra med orginalet. Han såg hur det kunde vara.

Dans har varit vårt största gemensamma intresse i familjen. Du träffade mamma på Fyris, samma ställe som jag så småningom träffade L. När ni inte kunde gå ut längre ville du alltid höra hur vi haft det, du ville höra om orkestrarna, om ställena och vilka som varit där. Åkte vi på kryssning fick vi berätta. Du var så intresserad av allt vi gjorde.

Så kom den fasansfulla nyårsafton då du fick din stroke. Ni hade fixat maten och dukat fint, mamma skulle bara fixa till sig lite och du pratade med en kompis i telefon. När mamma kom tbx var du inte riktigt med. I stället för en mysig kväll på tu man hand blev det ambulans och en natt på sjh där du så klart blev kvar. Imånga dagar visste vi inte hur det skulle gå. Men du kom igen, inte kroppsligt men mentalt. Efter några veckor satt du i rullstolen och spelade pingis med sjukgymnasten. Det fanns kvar i din kropp. Så småningom kom du hem till ett anpassat hem. Mamma och din dotter tränade dig hårt och flera funktioner kom tillbaka.
Livet gick vidare och ni fick en mysig vardag igen. Gick ut, åkte på utflykter med färdtjänst. Tyvärr kunde ni inte komma till oss då vi hade trappor in. Gå kunde du aldrig. Hemtjänsten hjälpte dig flera ggr om dagen, sen fanns ju mamma och dina 2 barn. Syrran hjälpte er handla, jag kunde inte göra någonting mer än komma ibland.

Om jag bara anat att det skulle vara sista gången vi sågs på mammas födelsedag i februari. Leif, Elle och jag kom och vi fikade som vanligt. Ni ville så gärnahålla kontakten med L, ni hade nog varit lite oroliga efter vår separation. Vi såg det nog som självklart både han och jag att ni kunde det. Men sen kom pandemin. Det blev ingen mer gång. Blir ingen mer gång!

Vi är ledsna så klart men du slipper ha så ont nu. Du har varit på sjh så många månader och det har varit många turer innan du fick din lilla lya på sjukhemmet. Du ville hem men det gick inte längre.
Nu har du kommit någon annanstans, kanske ses vi där så småningom, kanske inte. Ingen vet men tack R för att du funnits, för mamma och för oss. Vi saknar dig! Sov gott!