Idag fick vi veta den egentliga dödsorsaken på dottern Elisabeth. C var på samtal på CIVA
Pga av cortisonbristen, hon hade ingen egen produktion, som berodde på att hon inte fick hjälp mot en bihåleinflammation, orkade till slut inte kroppen ta hand om infektioner som spred sig i kroppen, bl.a till buken.
Det i sig gjorde att tarmen dog, och det tog hennes liv!

URSÄKTA MEN DET KÄNNS SÅ JÄVLA ONÖDIGT!

Så onödigt! Så mkt lidande sen frätskadan på handen orsakad av ett misstag av en op.sköterska Hon må ju haft skitont

Blir en anmälan till på det förutom den som redan är gjord.

Det värsta är att vi aldrig kunde prata med henne.
Vad kände hon? Vad ville hon berätta men aldrig kunde? Va hon rädd? Hade hon panik? Förstod hon hur sjuk hon var?
Dom gånger vi inte fick åka upp, undrade hon? Kände hon sig sviken?

Jag skulle kunna ge min högerarm för att kunna prata med henne.
Hon försökte ju ibland men vi förstod inte och när hon fick tracken och en talventil var hon så svag att hon inte orkade annat än viska ett hej. Hon kunde ju nicka, skaka lite på huvudet och rycka på axlarna. Mest som svar på frågor. Men hon kunde ju inte tala om för oss hur hon kände sig. Om hon var rädd, hade ont eller annat hon kanske behövt prata om.

Men jag ville prata med henne, höra henne berätta hur hon upplevde det som hände. Jag kände mig så maktlös däruppe, det var så overkligt att hon dog. Jag kunde inte ta in det. Dröjde länge innan jag kunde det.

Saknat L och C idag, önskat att dom kunde vara här. Men dom har ju ett liv, dom går vidare och J har inte hört av sig till mig alls, inte på hela sommaren. Verkar som han inte vill. L åkte till och med och dansade efter det här beskedet.

Men det här vi fick veta idag. Jag har sån ångest, har svårt att andas ordentligt och tårarna bara rinner. Hade inte Elle lidit nog, varför skulle hon må så dåligt? En död tarm, tänk er dom smärtorna.

Det är så konstigt att bo kvar här.
Varför? Varför i helvete? Det är så jobbigt att tvingas vara ensam om det här. Jag har familjen så långt borta känns det som och ingen av dom bryr sig tillräckligt för att åka hit.

Jag orkar bara inte mer nu, sen värk och annan skit på det. Vi var så nära Elle och jag att det känns som jag blivit amputerad.